Publicerat 26.09.2017
Kategori: Dikter om hopp

Ännu doftar kärleken

NI KÄNNER INTE MIG, inte jag heller. Mitt riktiga jag trodde jag att jag visste vem det var, men hon har nog aldrig funnits? Jag är förvirrad, jag är ledsen, nästan förtvivlad. Men störst av allt är jag ingen. Min röst hörs inte, jag syns men jag vill Inte finnas. Jag pendlar mellan liv och död i tankarna. Jag pendlar mellan glädje och sorg. Mest det sistnämnda då glädje ligger mig långt ifrån. Jag lever för 3 personer. Mina barn och min hälft. Men min hälft är vilsen. Då blir jag också vilsen. Det är som att jordskorpans klyfta ökar inom mig och att en jordbävning är att vänta. Kompassens pil snurrar 360 i hög takt. Vart ska jag gå? En tsunami från ögonen som sköljer bort kinderna helt tränger sig på. Det är skönt att lätta på trycket men det gör mig livrädd att tappa kontrollen i mina känslor. Jag är aldrig tillräcklig. Jag vill bara vara bra nog för DIG. Ångesten är så påtaglig. Jag har varit i mörkare gränder än såhär men jag vet att allt hänger i en skör tråd. Jag biter ihop så hårt att käkarna krampar. När ska jag våga tugga? Äta upp livet i det fina det skulle kunna erbjuda. Du är min sol, vind, vatten och jord. Du är mitt livs viktigaste element. Utan dig kan jag inte andas. Och utan dig självdör jag en plågsam död. Kom in som en tornado, ta mig med storm. Jag skulle bara välkomna dig. Jag vill att du river ner mina murar, mitt tak och mitt golv. Jag vill sväva. Flyga med dig vart du än tar mig. Känna mig lätt som en fjäder och fri. Som så många andra, börja om på nytt. Gör om och gör rätt. Vägen vi tog var ingen bra sådan när man ser tillbaka på den resväg vi har bakom oss. Men det finns så många fler avfarter. Våga testköra mig på en ny väg och vi tillsammans kan avsluta detta kapitlet med att skriva ny historia.

Jag kommer aldrig ge upp om tanken på oss