Publicerat 21.12.2016
Kategori: Dikter om livet

Apokalyps

Hon befinner sig i en dimma av materialism, en dimma av spirituell retardation.
En hinna täcker henne.
Hon söker i tomhet, i idel tomhet.
Tomheten är påtaglig hos henne.
Hon söker att fylla tomrummet, det talas om en framtid och om ett paradigm.
En väntan finns hos henne.
Hon väntar på något nytt, såsom ett nytt steg i den utveckling som sedan från början fortskridit sedan begynnelsen.
Det finns dock inget nytt under solen för henne.
En återvändsgränd är uppenbar för henne, en upprepning av historien.
Hon inser då vad som återstår.
Ett val för henne, en kris.
Hon ser möjligheten till förändring.
Döden på gott och ont, den dualism som ständigt gjorts och gör sig påmind genom atrofi och evolution av det som så länge funnits hos henne.
Hon inser att livet är bortom, att det är valet av detta som återstår.
Den goda kampen blir uppenbar för henne.
Hon genom sitt val får ett nytt liv, ett liv som länge sedan är bortglömt och dolt av filosofi och religion.
Förvandlingen sker nu i henne.
Hennes nära kan inte förstå, kan inte höra vad som sägs.
Dårskapen är vad som hävdas är hennes.
Hon står dock då de andra faller, men fallet är nära alla.
Allt eftersom utvecklingen stagnerar och de näras beroende manifesterar sig som förtvivlan och hopplöshet finns tryggheten hos henne.
Världen faller, men livet består och likaså den delen av det hos henne.
Hon i den nya världen slår sig ner med glädje och sorg inför det gamla och nya då tiden är noll.
Förgänglighetens marknad är borta, dödens makt är förlorad och likaså över henne.
Hon har nu bara livet kvar och det är allt som finns kvar.
Livet tar sin rätta utveckling, en ny värld är född och likaså den delen av det hos henne.

CHRISTER SANDVIK
Söndagen den 25e december 2011