APPUNTAMENTO ( Diktsvit)

Eva Grip





APPUNTAMENTO
Tolv dikter
om en date i Malmö








PLANER


Han kastar till mig
idén om frukost
på hotell
Hotellfrukost
skriver han
och belåtenheten över ordet
skiner
Jag ser rader av val
möjliga

Han kastar också på mig
önskan om promenad
vill få några alternativ
då jag är den som känner staden
Han får flera
och väljer det jag osagt
helst vill

Jag ser regn komma och blåst
blir ängslig och måste inför honom vara tydlig med
att jag så gärna ändå vill gå
Javisst, säger han
Men
vi ska väl ha hotellfrukost först?
Ja, säger jag
en lång



















HOTELLOBBY


Han kastar hotellobbyn
över mig
sitter med en mugg kaffe
säkert starkt
i handen
Det är väl han
hinner jag undra
innan han reser sig
stegar mot mig
ja
rörelsen
gestalten
närmandet
Ja det är han

Han kastar
en öppen famn
runt mig
och samtidigt sin rösts ljudvågor
de fladdrar lagrade minnen mot mina trumhinnor
Vill du sitta ner en stund eller ska vi ha frukost genast?
Frågan är tillräckligt lång
för att hinna impregnera
och smälta sig in i alla celler
min kropp äger
Frukost, säger jag
Hotellfrukost




















HOTELLFRUKOST


Han kastar matsalen
i källarvåningen och dess överflöd av jordens gåvor
till mig
trappan ner cirklar runt sin egen axel
som om inte jag redan vore yr
en yrsel jag väcks ur när nästa fråga kommer:
Känner du Mats och Annika?
Vid ett bord för fyra
sitter två och väntar, mannens drag väcker svaga minnen
Nej, säger jag och sträcker fram
handen den skulle kunna vara
ett knivblad av härdat stål
De ska alltså på samma fest
förstår jag och vänder alla ryggen
Jag går tänker jag

Men inte var det meningen att vi
skulle sitta med dem
Han kommer
får vara den som väljer oss en egen plats
får vara den som hämtar kaffe
får vara den som en kvart in i måltidens frossa
när vi repeterat
vad vi numera förstår
om grundförutsättningarna
för relationen vi en gång hade
formulerar:
Det var alltså ett kommunikationsproblem















HOTELLRUM


Han kastar sitt rum till mig
Han ska borsta tänderna
Jag tänker på kyssar
Noga med tänderna
Noga med honom
Mer noga med sig än jag med mig kanske
rum etthundratolv

Jag har varit
på detta särskilda hotell förut och vet en del
om lagrade minnen också här
lagrade minnen
överallt
Och om konsten vet jag något och om att ägarna älskar konst
något även han uppskattar
Denna bådas uppskattning
är för oss om oss
ny kunskap

Vad jag vill göra i väntan
sängen är bred och jag skulle kanske vilja
lägga mig bredvid honom men
inte nu
Kuddar utspridda på golvet och kläder
andas att hela rummet är hans och
jag går fram till fönstret
Öppnar inåt gården

Tre böcker i trave
En om konsten
en om husets historia
och en om prinsessan som ägde stället för längesedan
med sin man
ligger på ett litet skrivbord
Jag tjoar till därför
onödigt gällt kanske för
han störtar ut och fram bakom badrumsdörren
undrar vad det är

Jag hivar upp och iväg kuddarna en och en
de landar i sängen
medan han står framme vid fönstret
Jag plockar fram läppstiftet och kan nu gå nära rummets spegel
målar munnen han en gång sagt att
han bara ville pussa
hela tiden
Han stänger fönstret
Tyst
och i en långsam rörelse
med blicken vänd ut över innergården


















PROMENADEN I

Han kastar sin förmåga
att orientera och

sin nyfikenhet
på mig

Ditåt eller ditåt undrar han

och pekar med hela armen

Ditåt svarar jag

och menar att jag vill att vi ska vandra söderut

längs stranden

som vi ju hade planerat

Ja

men även ditåt

vill han nu

för att se sådant jag också föreslagit

och som jag vet

var det ligger

I tanken kommer jag under promenaden till helt andra platser
andra tider

och låter ivern att förmedla förvirra stegen

Vi måste stanna vi måste bestämma oss

Vi kanske inte måste stanna

inte bestämma oss

Att gå långt och länge sida vid sida

är vårt
förmodligen egentliga mål

Men vid fiskehoddorna måste vi faktiskt

stanna och gapa över disken

liksom stenbiten och torskarna
fast döda
i sin tur
gapar mot oss


















PROMENADEN II


Han kastar kaffepaus för oss

och längtan att dansa

Vi vandrar längs ängarna och stranden

där staden verkar le utåt sundet

Bron som fortsätter
inte över till andra sidan

utan under havsbottnen ner i tunneln

Ja
jag såg den
såg den byggas

tänkte ta foton här från samma plats
ett foto om dagen
ja det skulle ha kunnat bli film
Och solen skiner nu

där vi är många som rör oss till fots eller med cykel
och om sommaren i tango
säger jag

Ja jag har dansat tango
och även han

Inte han och jag
tango med varandra

I Buinos Aires
han levde där flera år

Ja, jag vill dansa med honom igen
och igen

Han vill vi sätter oss

mot en av kioskväggarna längs det asfalterade stråket
hämtar kaffe åt oss båda

Och i lä mot solen tänker jag på

hur avvaktande hans kroppsspråk ändå är




















PROMENADEN III

Han kastar min brygga
under våra fötter
Många bryggor
elva, tolv, tretton
en som ett T
en som slutar i ett helt badhus
med café och restaurang
Jo
här har han varit förut
badat, bastat
en vän, han som ska ha festen nu
bor i kvarteren nära vattnet
Vilken brygga var din
frågar han
De var två egentligen
lagom att simma mellan
om sommaren
simma simma
ljusstrimmor som jagar varandra
i solskenslek
om sommarmorgnarna
om kvällarna
den stora röda himlakroppen
som sänker sig sakta
kvar till sist bara
kluckandet från små små vågor
Men mest var det nog den
jag pekar
Jag vill gå ut på din brygga
överraskar han med att säga
Vi gör det


















PROMENADEN IV

Han kastar medkännande
för barnet som var jag
Ni var ensamma
säger han
Det är när vi går från stranden
upp på stenlagda gångar
genom kvarteren
med rosenträdgårdar
och villor
där tryggheten finns
att larm vid behov
skulle kunna tjuta




Medkännande
för den vuxna
ensamma
förödmjukade
som också var jag
Vi tittar på den ockragula husvägg
som varit hennes blickfång
från sängkammarfönstret
på tredje våningen
den elfte december nittonhundranittiosex
då hon ihållande grät
timmar i sträck
över sitt tappade fotfäste
men som för varje dag efter den
läkte med promenader nere vid
stranden vi just har lämnat
och som steg för steg därefter
kunde skapa sig
ett roligare liv
Mycket roligare ju
håller han med



PROMENADEN V

Han kastar oss in
i en bokhandel
Jag vet att det finns en
på väg inåt staden igen
Men gatan
de gör något med gatan
bygger, borrar och sliter isär
överallt stängsel och grindar
vi måste gå långt
hit och dit
krokiga omvägar
Detta var inte bra
tänker jag
och inga bussar
kan köra här heller
nu kanske han inte
hinner tillbaka i tid
dit han skulle
Jag börjar tänka att det nästan
är mitt fel
om inte han skulle hinna
tänker men tiger
tand för tunga
Vi kommer fram
det är en almanacka han behöver
en fysisk att hålla i bläddra fram och tillbaka
Ja, precis en sådan
I en fåtölj väntar jag
andas och vilar
Affärens rum
är varma
vänliga och ljusa
ingen mer än vi är där
och expediten
Jag blundar
och somnar nog en liten stund
Han är borta
Har han redan handlat
är han ute nu
eller var
Jag ropar hans namn
När ropade jag senast hans namn
Han svarar
är där

PROMENADEN VI

Han kastar lusten
att äta falafel
Han har aldrig ätit falafel
vill äta falafel
och undrar om också jag vill ha
om jag vill
dela lunch med honom
Vi handlar på stället som alla säger
ska vara bra
I kön får vi veta skillnaden
mellan normal och stor
och vad baba ganousch betyder
Jag har kontanter och vill betala
för båda
frågar inte om de tar kontanter
Han vill fråga
jag stoppar med handen
visar att jag vet
vad jag gör
väntar
och här är kontanter inte samma problem
som där han bor
Vill också jag ha papper att torka munnen med
undrar han
och om det blir bra att vi sätter oss
med våra stora fast normala
varma brödrullar
bakom en buske vid kanalen
Jag pratar så att salladen skvätter
över den nytvättade svarta jackan
Han tar sitt papper och torkar på den
som på ett barns kläder
som på sonens han har berättat om
I hans ansikte en oro
Vill han gå
är det nu vi ska skiljas
Nej, inte nu
Om det är något
säger han
så är det att hans händer är kalla
Han smeker min kind
så att jag själv kan känna
Kroppsspråket även i övrigt nu
visar tecken på vilja till närhet



AVSKEDET

Han kastar ett grepp om min hand
Det sker när vi båda är medvetna om
att dessa steg är de sista
innan vi måste skiljas vid torget
Jag nuddar hans hand

och tar den med bara ett par fingrar
som om jag inte riktigt visste

hur man håller en hand

Han greppar runt min

låter den vila kvar

jag slipper tänka mer
på handen

Han undrar vad jag ska göra nu

jag är omtumlad

som om vore jag nersläppt

från yttre rymden
minns inte att jag har resväska
stående hos en vän

vi som var på teater
kvällen innan
minns inte att
de kollektiva helgresorna

ut till landet där jag bor

kräver planering

men det är heller inte något problem

då jag har obestämd tid
avsatt
för vad detta möte skulle fordra


i förberedande fantasier ändå kanske två timmar

som i verkligheten blivit fem
Vi ger varandra en avslutande
omfamning
innan han vinkande kliver vidare åt sitt håll

Jag slinker in på biografen

Nej
Ingen film
Men toaletten ja
möter behov jag ignorerat












APPUNTAMENTO

Han kastar musik
till mig
Det är när jag har skrivit
till honom
att de fem timmarna
gett mig mer kännedom
om vem han är vem jag själv var
och vad det var
vi båda hade tillsammans
under fem år
Mer än dem dessa timmar
Han skickar då
en länk till musik
Sådan musik som två
kan hålla om varandra med
och röras av
vilja ta steg till och svänga runt i
kanske på en västerstrands brygga
när solen går ner
efter en varm dag
Men orden förstår jag inte
de är italienska
jag letar upp översättningen förstås
Sången handlar om ett par
som varit ett par för längesedan
och som träffas igen
de har en date
un appuntamento
och att den som sjunger
eller den som skrivit texten
inte kan tänka sig existera
utan den andra
Jag skriver och tackar
undrar om han kan
prata också italienska
Nej
Inte
Det är musiken i den
stämningen som talar till honom
Han vet inte alls vad låten handlar om.
Sedan skickar han ännu en
Också den en sång om kärlek
Också den en sång
där han tänker på musiken och stämningen
där orden skulle kunna vara vilka som helst
fast jag som lyssnar och läser
vet att det var Eric Clapton som skrev den
när han ville visa sin kärlek till
George Harrissons fru
Det är då jag förstår
att jag kanske inte behöver tänka
inte undra
inte oroa mig
Att det han vill
är att kasta
ösa ut
ge
Att det kanske räcker
om jag lyfter armarna
vänder handflatorna rätt
och tar emot
Att det kanske är så
det ska vara

Eva Grip

Skriver mycket, kort och långt. Publicerar ibland. Vill hinna skriva mycket mer innan jag dör.
Eva Grip är medlem sedan 2024 Eva Grip har 1 publicerade verk