Kategori: Dikter
Blåa Glasskrävor förblir ensamma
Avlånga, blåa glasskärvor ligger på det blodstänkta golvet.
I en enda härva ligger jag.
Vilse men ändå medveten om mig själv.
Oönskad och Oälskad,
gråter jag och bildar den röda blodpölen runt min så förut vackra bild.
Men inte längre kan jag se ditt vackra ansikte spegla sig i mig.
Skratta åt den där lilla smilgropen du har
och veta att det är mig du vill ha.
Jag har alltid legat ensam på detta golv,
blött det med blodiga tårar.
Väntat på dig i evigheters tider för att pussla mig samman.
Men du finns inte längre där, du är bara borta.
Hur ska en blå spegel kunna hjälpa sig själv?
Jag är ju blott några trasiga glasskärvor ingen vill ha,
inte ens hel.
Säg mig om du någonsin älskade mitt vackra skimmer om morgnarna
och om du älskade att se ditt pärlande skratt i min öppna själ?
Jag gråter för din skull,
för saknaden av dig,
för dig för att du lämnat mig.
Skriven av: Eílan Yang
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Mimsan1
Jag har skrivit i ungefär fyra års tid och har även gått några kurser inom skrivandets konst. Jag älskar att utvecklas och lära mig nya saker. Jag målar och läser även mycket olika typer av…
På andra plats denna veckan: Rebecca Wargenklo