Början och slut

Ibland är det svårt att börja. En början är ny, främmande och ett svårt steg många gånger. Ibland går det lätt, naturligt som om det bara skulle vara så. Jag blir ofta rädd, för jag vet inte vad som ska komma efter början och jag lyckas aldrig finna det där rätta orden som får det att flyta på. Det gör du, du vet alltid vad du ska säga. Du syns och hörs på ett sånt givet sätt att jag ofta blir avundsjuk på dig. Jag önskar att jag hade en bråkdel av modet som du har, eller rösten som du besitter. Du får det att se så lätt ut att få andra att se dig. Inte med de dömande, och avmätta ögonen, utan med blickar fyllda med glädje och förundran. Jag däremot står alltid i hörnet, gömmer mig och vill inte bli sedd för jag är rädd för blickarna och hur de kommer att se mig. Medan jag desperat söker orden får du fram dem utan att blinka. Förmodligen är det därför inte många ger mig en chans, utan tar min tystnad som en vald ensamhet eller till och med arrogans.

Jag förstår fortfarande inte vad som fick dig att se över det eller varför du gjorde det men jag är glad att du tog steget som jag aldrig hade vågat ta. Du gav mig en chans som fick mig att kunna ge tillbaka den till dig, trots att du endast kunnat titta bort och möta dem andras ögon, de som gav dig gensvar direkt. Av någon anledning vet jag dock inte var det började med dig, det bara var. Du kom in i mitt liv så tyst att jag inte märkte men ändå så omtumlande att jag aldrig kommer att glömma. Det har alltid varit en paradox med dig, jag har hatat dig trots att du har betytt som otroligt mycket för mig, du har sårat mig trots att du har gjort mig lyckligare än någon annan, jag har slagit dig även fast du är den jag minst vill skada, jag stöter bort dig trots att det är dig jag vill ha som närmast. Men det var inte svårt att börja med dig, det var lika naturligt som med dig och allt det andra. För mig är det dock speciellt, för det är få ting som är så simpla för mig. När jag är med dig är allt precis som de ska vara, när jag inte längre har dig vid min sida är saknaden det mest naturliga för mig. Den har etsat sig fast så hårt att jag knappt vet vem jag är utan den. Det är okej, för det har blivit min vardag. Ibland hoppas jag på att jag ska få en sådan där chans igen och att allt ska bli så naturligt och äkta som det var med dig. Men en sådan chans får man en gång och en gång enbart. Vissa kanske aldrig får den och det är ledsamt, för det finns inget så smärtsamt underbart som att finna den personen. Man blir sårad, visst, balansen måste finnas. Men den korta stund man får känna den obeskrivliga euforin är värd en fortsatt livstid med saknad och bitterljuva minnen. Väljer man den mediokra vägen får man aldrig känna sin puls när man åker bergochdalbana genom livets alla känslor. När man gråter och skrattar och inte kan urskilja sina sinnen för de blandas ihop till något obeskrivligt. Jag vill ha det obeskrivliga, för då behöver jag finna mina ord, för dem finns inte. Det bara är, precis som vi var. Man får ta glädjen med smärtan och lyckan med sorgen. Vågar man ta konsekvensen får man det som den trygga vägen aldrig ger, det som verkligen betyder något. Jag har aldrig varit rädd för att förlora, för det har alltid varit en självklarhet för mig. Länge har jag vetat att allt är temporärt, och det gör det endast mer värdefullt. Håll inte krampaktigt kvar i det som är på väg bort, för det har gjort sitt. Släpp istället och låt känslorna komma till dig, på så vis kanske du kan leva med dem. Min styrka sitter inte i att hitta en början, utan att veta när slutet är där.

Skriven av: Maja Olsson