Bort & andra dikter

BORT

Jag ska bort nu, bort
att söka större ting
på jordens andra sida
i fjärran, fjärran land
där solen ännu ej helt
bestulits på helighet och magi
där ännu inte människans själ
tappat sin längtan och trohet
till vad som än gång var
är och komma skall
och blommorna föds och faller
med en särskild tyngd
i sina spröda själar




DE UPPLYSTAS SJÄLAR

Det är guld
det är allt de vill ha
inget ligger före dem
inget väntar bortom
inget annat att hämta
ur deras hjärtans tomhet
Deras förfäders
stoltare blickar
vänds bort från dem
och deras ärebefriade
vandring mot kistans tomhet



FRÅN BRUNNENS MÖRKA DJUP

Från brunnens mörka djup
där barnens fruktan har sitt bo
från förgänglighetens och tragikens källa
hämtas det iskalla, renande vatten
som den mänskliga själen näring ge
Om den torkar, torkar ock vår storhet
vår kärlek, längtan och sublimitet
och allt land kring våra fötter
torkar, spricker, bleknar och förgås
och all värdighet i tanke och handling
är härjad, bortglömd, död



MINNS

Minns, minns minns
de skuggor av korpar
som höjt sitt mörker
över svedda ängder
Minns, minns minns
rakryggade nationer
stupade, dekapiterade
i slag, i våldtäkter
som glömts, glömts, glömts
I skuggan av låghetens monopol



EN DRÖM OM DE MÖRKA ÅRENS DÖD

Det innersta innersta ögat
kan ej blinka, kan ej undgå se
hur lite vara det vilar i luften
som sluter världens guldtörst
pliktlöshet, själviskhet och svek
Men det innersta ögat sluter sig
i sin stjärnbeströdda mörka ensamhet
och drömmer om det omöjliga
att en avgrund från jorden sträcker sig
för att sluka allt som fallit
till mörker, till stum, svarslös pina
och till eter djup som natten
över hundra år av tomt hat
och ensamhet, rotlöshet, intighet
Att de i forn huldade ikonerna
sköljdes rena från slakthusens blod
rena från ormtungade mördares grepp
Att de ruvande, tysta solmissilerna
blev konstfulla, damascerade klingor
lysande likt månen en känslomättad natt
Att de gamla mäktiga andarna
trädde fram ur bilderna ökande mörker
Att människor som sedan länge
givit upp hoppet om något större
öppnar sina fönster och ler
mot en barndomsklar sommarhimmel
försjunkna i existensens mirakel
Med ens har alla de långa årens
förräderi tonat bort - en spökbild
Och blommor sköt upp
ur skyttevärnens mörka sår
och de gamla bildstoderna höjde sig
stoltare än de var innan fallet
Den stora klyftan till det förflutna
suckar, töms på sin tomhet
sluter sig för alltid
i en somnabulent diktares dröm
i en snabbt fördriven, obetydlig dröm

Skriven av: Sven André