Publicerat
Kategori: Dikter om kärlek

Dåliga vanor

Jag har blivit infekterad av ett virus. Man kan tro att jag borde blivit immun mot virus som detta men tvärtom. Jag dras till det och det är samma sak varje gång. Jag vill ha någon jag inte kan få och jag vet precis hur denna visan går.

Min blick landar på dig likt solstrålar i morgonljus som faller mjukt på min säng och väcker mig för en ny dag. Ungefär så långt vågar jag visa att jag tycker om dig men inte längre än så. Jag önskar att jag kunde berätta för dig att jag äntligen har insett att du är underbar men för det första så vågar jag inte och för det andra så är det försent. Någon annan har ditt intresse nu och du kan inte känna värmen från mina blickar.

Precis som med corona har jag ingen aning om hur länge det här kommer pågå. Jag planerar för stunder att berätta för dig, när du inte längre träffar någon annan men jag vet inte om det ens kommer bli aktuellt igen. Kommer jag fortfarande sukta efter dig när allt det onda passerat förbi? Kanske behöver jag sättas i karantän för att hålla mig borta och kanske kommer mina känslor försvinna av att isoleras från att höra din röst varje dag.

Jag tar en snus och hoppas på att kunna snusa bort den plåga som pinar mig men det fungerar inte. Istället utvecklar jag en resistens mot den ljuva nikotinkick som brukar fylla mig och jag inser att man inte kan snusa bort känslor man har för någon.

Som vanligt har jag gjort allt fel. Jag borde ha förstått att en lång kram visar på en längtan om att få vara nära. Jag borde ha förstått att om någons närvaro önskas och gör en glad, betyder det inte att man ska vända ryggen till den personen. Allt detta har varit så tydligt för alla utom om mig, som bara avvisat alla tecken och avvisat dig. Jag har varit så otroligt dum och det stör mig hur lätt det kunde ha varit om jag bara vågat använda mina ögon lite tidigare.

Jag vill slita ut mina ögon, precis som Oidipus, för vilken nytta gör de fästa i mina ögonglober? “Varför ska man se när man inte kan inse?” En dag i framtiden kanske det uppfinns några glasögon som öppnar upp synen för det undermedvetna och då ska jag bära dem varje dag.

I väntan på det så tar jag en snus till utan att känna någonting och fyller locket tills det inte längre går att stänga.

Skriven av: Salta tårar

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan