Den arga rösten

Flickor, flickor. Även om ni upprymmer mig med stort behag,
Så har jag förstått att inga av mina förhoppningar kommer bli av. Därför ger ni mig inget annat val, än att hålla detta föredrag. Att i ilska skrika ut alla de fallnas riktiga jag,
vars känslor ni sårat varje dag.
Nu talar jag för de med brustna hjärtan, så finn er tid och hör på; För det är tunga ord ni nu skall få.

Ni är uppvuxna med förruttnade ideal, från alla de gångna generationer som satt spår på er vardag.
Hela era liv kommer kretsa runt sökandet på en sedan länge försvunnen drömsprins,
Även fast ni vet att dessa myter är utdöda och sådant inte finns.
Istället nöjer ni er med vad ni tror kommer därnäst,
En leende kille nästan lika lojal som en gammal häst.
Ni kommer att gifta er och få barn, vara lyckliga och tro att allting är lika självklart,
Som att man vid julen har en gran.

Tro det eller ej, men sanningen är faktiskt den:
Att era liv är som en avstängd karusell,
De skratt ni en gång haft förvrids långsamt till skrik i stil med en skrämd katt.
Allting åldras, blir förgängligt och dör ut.
Vi blir tillsist alla oanvändbara, ungefär som vått krut.
Era val har lett till att ni tynat ut sakta men säkert.
Graven kommer att bli det enda som verkligen är ert.
Blomstringstiden är gången, försvunnen, som den där schlagersången.
Ni förblev obetydliga, det blev aldrig någon smäll.
Om ni skulle bli upphöjda som en del av mänsklighetens historia,
Vore det en riktig jävla skräll.
Vad beror nu det på?

Att ni valde en fästman, vars framtid och öde inte ens haft ett eget namn.
I god tro fäste ni er, vid något som var tilltalande för unga och friska ben.
Medelmåtta är nu allt som finns kvar, av det som var så storslaget på gamla dar.
Då var han vacker, omtyckt, ytlig som alla de sju haven.
Hans goda kvalitéer var nästan sedda ifrån rymden.
Men nu har saker förändrats.

Du har blivit äldre och precis som barnen, tröttnat på att bada i den grunda delen av bassängen.
Du är en båt, vars köl har strandat i en vattenpöl.
Du är en liten fisk, simmandes runt i en miljö utan risk.

På den tiden var jag en mörk tjärn,
Blotta tanken på att gå ner i mig skärrade dig.
Inte kunde du veta att jag var så full av under.
Skön, djup, fullkomlig och mjuk, utan förklarliga grunder.
Nu vill du besöka mig och det som världen talar om,
Även fast det redan kostar pengar att se vägen den upptäcktsresande flickan kom.
Du är en turist i min magnifika värld.
Vem är det nu som är nollan på denna grönblåa sfär?
Det kunde ha varit du som steg ned i mitt väsen,
istället förblev du en skugga på ytan, tydligen alltför feg och kräsen.

Tack för den och all din näsvishet,
Hoppas mina ord av förakt föder någon typ av klarsynthet.
Detta är de fallnas röst och predikan om en urminnes tragedi.
Här står mina ord och här skall de förbli.

Skriven av: Virtuosen