Publicerat
Kategori: Dikter

Den bortglömda hjältinnan.

Du är glad
Du är smart
Du är vacker
Du är vältränad
Du är driven
Du är aldrig ledsen. Du är perfekt.

Detta är orden jag alltid hört. Om du skulle höra orden, kanske du skulle ta dem som en komplimang. Vet du hur jag tar dem? Varje ord jag hör drar personen upp mitt sår lite större, skär in i det lite djupare. Men varför känner jag så här? Kanske för att varje ord gör att jag får ett till attribut jag måste upprätthålla, ett attribut jag varje dag inte kan misslyckas med. För då är jag väl misslyckad?

Jag är född i ett land där jag inte behöver svälta eller vara rädd för att inte ha tak överhuvudet en natt. Jag är född i ett land där jag kan spendera pengar på lyxig mat och dyra fritidsintressen. Jag är född i ett land där alla har rätt att studera. Jag är född i ett land där alla har fri sjukvård. Jag är född i ett av världens bästa länder.

Jag är född fullt frisk. Jag är född utan ett hjärtfel. Jag är född i rätt kropp. Men jag är född till att misslyckas.

En nära människa sa en gång till mig att människor med psykiskohälsa är de människor som känner efter för mycket. Jag är den människan som känner efter för mycket. Men ingen vet, ingen vet, för min mur är mitt leende.

Jag har minnen men inte många från mina unga år. Mina minnen sträcker sig till mina morföräldrar. Kärleksfulla till tusen men ändå en känsla av saknad. En far som jobbade och aldrig var närvarande. En mor som alltid var sönder. En lillebror född med ett hjärtfel. En flicka som var bortglömd. En familj som var trasig innan barnen ens var födda. En familj som längre inte hade några bitar kvar att krossa. En flicka som tog rollen som hjältinna.

Hjältinnan var jag. Hjältinnan tog den enda rollen som fanns, att för alltid vara den starka. Hjältinnan grät inte. Hjältinnan älskade aldrig. Hjältinnan lät aldrig någon komma henne nära. Hjältinnan skulle många gånger kunna jämföras med isdrottningen i Narnia. Hennes mur var hennes glada yttre, muren starkare än sten av hennes stora leende.

En lillebror vars hjärtfel blev stabilt. En lillebror som var arg. En lillebror där det ända du såg var smärta. En smärta du aldrig förstod. En smärta du så gärna ville veta svaret på. En mamma som bröt ihop, panikattacker blev barnens vardagsmat. En far hårdare än sten. Inte en min av smärta, men en blick av svår ångest. Hjältinnan är där, där för att le, vara glad. Hon är där för att försöka rädda det som finns kvar. Hon är där för att plocka upp bitarna som ingen annan tar hand om. Hennes sorg finns det ingen plats för.

Tillslut visar hjältinnan svaghet i timmar av ruset från alkohol. De hon alltid använt sitt leende mot kommer upp och kan inte hållas tillbaka, alkoholens berömda kraft tar även henne. Hon vill bli fri, fri från all smärta hon samlat på sig, allas smärta hon samlat på sig. Ett steg och hon kan bli fri, men en hand hindrar henne från befrielsen. Men det är det ända det är, en hand. För dagen efter är hon hjältinnan igen.

Hjältinnan hittade ännu en själ att rädda. Han var ung, han var trasig. Hennes leende blev även hans medicin, hans räddning. Hjältinnan fäller ingen tår, hjältinnan fortsätter använda sin mur hon byggde i sina unga år. Hennes drivkraft blir hans livsglädje och ännu en gång är hon bortglömd.

Hjältinnan vill rädda världen, hon vill rädda barnen. Hon ska bli lärare, för hon drömmer om att kunna rädda minst en själ. Hon vill göra det hon lärde sig redan vid 3 års ålder. Hjältinnan önskar kunna rädda de unga själarna med hennes leende. Hon önskar att ingen själ ska behövas glömmas bort.

De kom en dag då många andras liv skulle rasa. En lillebror ringer och berättar varför hjältinnan alltid sett smärtan i hans ögon. Han berättar att han bara inte är född med endast ett hjärtfel, han berättar att han också är född i fel kropp. Han berättar att han alltid varit hjältinnans lillasyster. Hjältinnans första tanke är ilska, ilska över att hon varit så bild och aldrig sett det uppenbara. Hon är arg på sig själv för att aldrig ha sett det som låg framför hennes ögon. Hjältinnan inser att hon misslyckats som räddare för den trasiga familjen.

Hjältinnan bestämmer sig för att vara den starka i de som komma skall i familjen. Hon bestämmer sig för att bära det fadern, modern och lillasyster inte kommer orka. Fadern gör det han alltid gjort, han stänger av, men det han inte vet är att smärtan glittrar i hans ögon varje gång de möter hennes. Modern faller, modern går sönder, modern drar med den yngsta dotter i fallet. Lillasystern är trasig, hon har en själ av glas som längre inte går att pussla ihop. Men hjältinnan står där med sin mur, hon försöker möta faderns ögon för att ge tröst, hon möter modern med förakt och kärlek på samma gång. Men den blick hon möter lilla syster med den största av kärlekar en människa kan ge. Hjältinnan försöker pussla ihop bitarna, men de vill inte längre passa, de har gått sönder för många gånger.

Även hjältinnan känner att hennes mur inte håller längre. Hon vänder hem till sin räddade själ. Hon inser dock att detta inte är en plats för att riva muren. Vinden börjar ta hennes mur och hon har svårt att stå, hon börjar brytas ner. Precis som en mur påverkas även hon vart den står och hur vinden blåser. Men det finns ingen som är där för att ta emot henne när hon faller, för ingen förstår att hjältinnan med leendet kan falla.

Skriven av: Ökänd

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck