Den sista tåren

Han såg slutet sakta närma sig honom, om bara någon millisekund skulle allt förändrats. Bakom honom hördes skrik sakta växa fram, skriket ökade ju närmare slutet han kom. I bakgrunden hördes även flertal rop på hjälp. På bara ett klick försvann alla hans hemska minnen. Allt skedde som i en dvala, han reagerade inte ens på allt oljud och det enda han kände när han tittade runt på omgivningen var tomhet. Hans sista tanke innan han ramlade ihop på golvet var "äntligen är jag fri".

Verner hade levt i ett mörker så länge han kunde minnas, men när han vaknade upp denna gråa tisdag kände han en svag strimma av hopp. Kanske kände han redan då att idag var dagen då hans liv skulle förändrats. Han steg sakta upp och styrde stegen mot köket där kaffet redan stod och puttrade. Han kände tacksamhet gentemot sin mor för hennes eviga försök till att muntra upp honom, kaffet som så många gånger tidigare hade varit rykande hett när han steg upp på mornarna var det även idag. I vanliga fall brukade han bli irriterad på att hon alltid la sig, han var fullt kapabel till att ta hand om sig själv, men just denna dag kände det faktiskt helt okej. Kanske berodde hans tacksamhet på att undermedvetet visste han att något speciellt skulle ske. När kaffet med de 2 sockerbitar var uppdrucket satte Verner sig långsamt ner på stolen i den slitna hallen och började knyta skorna. Skorna som ursprungligen var vita hade nu en grön grå nyans och skosnörena var svarta av smuts. När skorna var knutna och jackan knäppt lämnade han ytterdörren upplåst medan han begav sig in mot byn. Himlen bjöd på små vattendroppar i form av regn som blötte ner grusvägarna och den torra lövtäckta marken. Vägen in till bokhandeln var kort, men de leriga vägarna och all blåst gjorde att vägen dit kändes extra lång. Det doftade starkt av bensin, solen lyste med sin frånvaro och maskrosorna vid vägkanten var mustigt gula.

Väl framme i bokhandeln mötte han fru Larsson vars son även han omkom i denna fruktansvärda olycka som ständigt hemsöker Verners mardrömmar. Plötsligt rycktes Verner tillbaka till de fasanfulla minnena om vad som verkligen hände denne soliga men ack så sorgliga söndagseftermiddag. Han mindes det som igår, alla känslor och tankar kom genast tillbaka. Dagen började som en vanlig söndagsmorgon, en morgon där stress inte existerar och allt man känner är frid och fröjd. Hans älskade fru Lisa kom sjungandes in i sovrummet och tätt efter henne tassade deras älskade små barn in, även de sjöng. Han minns hur stor lyckan kändes när han såg de komma med alla presenter och den stora tårtan som pryddes av ett stort ljus där det stod 45 år på. Sonen Vilgot bar på det största leendet Verner någonsin sett. Både Vilgots och dottern Elmas ljusa hår bokstavligen lös som eldsflammor från solstrålarna som kom in genom fönstret. Det vilande en skön avslappnande atmosfär över hela rummet och Verner njöt av både tårtan och gemenskapen, detta var nog sista gången han verkligen kände sann gemenskap…

Lisa hade lagat hans älskade favoriträtt, biff Rydberg till lunch och rätten hade aldrig smakat så gudomligt som det gjorde just denna dag. Köttet verkligen smälte i munnen och potatisen var krispig och god. Kanske var det så att Verner bara inbillade sig att maten smakade så bra såhär i efterhand, bara för att han ville att Lisas och barnens sista dag skulle minnas som harmonisk och sorgfri. Oavsett vad så var det en lycklig och minnesvärd förmiddag. Vid 15 började dock huvudvärken smyga sig på så Lisa bestämde att hon och barnen skulle gå ut och leka lite i parken medan Verner fick vila upp sig, det var ju ändå hans födelsedag. När dörren slogs igen med en smäll gick han och satte sig i den mjuka frotté fåtöljen. Han måste ha slumrat till för timmen mellan han satte sig i fåtöljen och tills att han hörde det fasanfulla skriket är helt raderat ut hans minne. Det han minns är att han blickade ut ur vardagsrumsfönstret där möttes han av en hemsk syn som kom sig att etsa fast på hans näthinna för all framtid. Ute på gatan låg Lisa hand i hand med Vilgot och Elma vars blonda hår var rödfärgat av allt blod. Blodig på gatan låg även Erik, Lisas älskade bror. De måste ha möts upp i parken, helt ovetande om att det bara någon timme senare skulle bli stulna på livet av ett fordon. Verner, som hamnat i chock tog med skakiga händer fram telefonen där han som i en dvala slog numret 112. Efter det är allt svart, han minns att han vaknade upp i ett besöksrum på sjukhuset och där möttes han av hans mors förtvivlade ögon som var gråa av sorg samtidigt som hans tårkanaler vällde fram som en flod. Han bekräftade med hjälp av sin blick Verners alla farhågor. Efter denna händelse blev Verners liv aldrig sig likt igen. Han sålde huset där han upplevt alla lyckliga stunder i livet och istället flyttade han till hans mor i hennes slitna 3 rummare i en medelstor by i nedersta Sverige där även fru Larsson bodde.

Att träffa svärmor, fru Larsson efter så många år skakade om Verner rejält. Han fylldes av en massa känslor, ångest, sorg men framför allt skam, om det inte hade varit för att han fick huvudvärk hade Lisa, Erik och barnen fortfarande varit vid liv. Samtalet flöt på trögt och när de väl har sagt farväl fylldes han av lättnad. När hans ärende i bokhandeln var klar fortsatte han med tunga steg till spritbutiken. Det hade blivit lite väl många besök där under den senaste tiden, men Verner hade helt enkelt inte orken att bry sig, det var spriten som gav han den lilla glädjen han kände i livet, det var spriten som lös upp hans vardag. Han hade massor av anledningar till att fortsätta missbruka alkohol, den enda anledningen han hade till att sluta var att hans mor så förtvivlat gärna ville att han skulle sluta, men inte ens det var tillräckligt för att han skulle kunna slänga iväg all sprit.

På väg hem från centrum kände han att det låg någon slags spänning i luften, och han kunde inte sätta ord på vad det faktiskt var. Verner sjönk ner i sina tankar och reflekterade inte ens att gatan var helt tom, den som i vanliga fall brukar krylla av folk. Han gick med långsamma steg med blicken ned riktade på hans smutsiga skor. Plötsligt hörde han ett skott och en stor folkmassa kom springande emot honom österifrån. Folkmassan bestod nog av 20 människor i blandad ålder och stil, den gemensamma nämnaren för alla som kom spingande var skräcken som syntes tydligt i deras ansikten och framförallt ögonen. Folkmassan bytte riktning och sprang in mot skogen, det såg nästan ut som om de flydde från någon. Verner började skanna av omgivningen och fick nästan direkt ögonkontakt med en man, mannen stack verkligen ut från folkmassan, han såg helt iskall och oberörd ut och kom gående i ett lugnt tempo. Mannen, som uppskattningsvis var i trettioårs åldern gav en blick som gav rysningar och kalla kårar längs hela ryggraden. Han var klädd helt i svart och hans slitna boots med nitar stack verklige ut. Verner förstod nästan direkt att detta inte skulle sluta väl. Mannen var ett praktexempel på en iskall mördare. Hela hans armar var fyllda av gräsliga tatueringar med dödskalle motiv och tänderna var svarta av snus. Han såg ut att behöva en dusch och blicken han gav sa allt.
Allt skedde som i slowmotion, ena sekunden stod mannen och stirrade på honom rätt in i ögonen och i nästa har han en pistol i handen. Verner kände sig iakttagen, av både mannen och folkmassan som nu hade börjat närma sig. Miljontals tankar började sväva i huvudet och på ett klick tog allt slut.

Ellen G.

Recensera och ge gärna konstruktiv kritik till min novell.
Ellen G. är medlem sedan 2017 Ellen G. har 1 publicerade verk