Den snälla mördaren

En flicka vid namn Lisepott, ville nästan allting gott.
Lisepott älskade allt å alla, sura som snälla, fega som balla.
Men hon hade det själv ganska svårt, hennes familj tvingade henne att städa hårt.
Älskad av ingen och slagen av de balla, gick hon där och älskade dom alla.
Starka känslor för andra var vad hon hade jämnt, även om alla vart elaka och henne klämt.
Retad för glasögon och fula kläder, gick hon i skor av läder.
Drömde om framgång och sina (o)vänner, älskade alla, inte bara dom hon känner.
Men lyckan den vände så snart sina dar, hon började undra varför ingen tyckte hon var rar.
Ingen kärlek fick hon alls, trots sin kärlek till allas valls.
Hon älskade naturen, älskade djuren, älskade alla människor på jorden.
Så uppstod det starka känslor för sitt eget kött, och Lisepott började fundera gött.
När hon funderat och kommit på ett svar, fanns det inga känslor kvar.
Hennes dystra tankar blev mer svarta, tills hon en dag hoppet tappa.
Hon drog fram en kniv från rocken sin, gick sedan i alla stugor in.
Mördade varenda levande själ och kropp, men när hon dödat alla människor tog det stopp.
Nu hade hon ingen att älska kvar, och åter belv hon snäll och rar.
Dyster och snyftande hon satte sig ner, började fundera ännu mer.
Vad hade det tagit åt snälla lilla Lisepott? Hon som velat alla snällt och gott!
Hon grät många tårar av sorg och skuld, tills hon kom på att det fanns guld.
Alla döda människor var rika, eller åtminstone Erika.
Hon tog allt värdefullt som guld, och sedan kände hon åter skuld.
Vad var det för mening med rika händer, när ingen levande varelse finns i några länder?
Hon grät i dagar, hon grät i år. Hon grät tills vattnet blötte hennes hår.
Sedan fick hon fnatt, ja hon fick nog. Och med lite hjälp av kniven hon kanske dog.
Självmord var ett enda sätt, det var det enda hon ansåg rätt.
Och därmed dog alla männskor ut, med hjälp av världens raraste trut.

Så tänk på det du som är stygg, var inte elak och visa ej rygg!
Var snäll mot dom goda som vill dig väl, annars kan du sluta som en döende själ...!

Skriven av: Helena Hjerpe