Kategori: Dikter
Den stora maskeraden
Så tar jag sakta på min mask, så att ni ska slippa se. Den verklighet
jag lever i, så att jag kan bli som er.
Men ännu faller tårarna, de sista i mitt liv. Som ingen mask kan dölja
som ingen av er får se.
Och alla bär vi masker i vår stora maskerad. Och döljer livet som verklighet
i vår stora fjantparad
vi rättar oss i leden när triumfens tid ska stå. Då ingen längre tänker
bara fortsätter att gå.
Så skär jag långsamt upp min hals och tvingar er att se, när blodet långsamt
fyller strupen, snart finns jag inte mer.
Men ännu har jag kvar mitt hopp att någon slutligen, ska våga att ta av sin
mask, och säga sanningen.
Att ingen längre tänker det är mitt lilla problem, ty detta drabbar också
mig som gärna vägrar se. Att andra kan bedra mig så. att andra gör så ont,
när sanningar blir lögner och ett rätt det blir ett fel.
Skriven av: Peter Gustavsson
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Mimsan1
Jag har skrivit i ungefär fyra års tid och har även gått några kurser inom skrivandets konst. Jag älskar att utvecklas och lära mig nya saker. Jag målar och läser även mycket olika typer av…
På andra plats denna veckan: Rebecca Wargenklo