Kategori: Sorgliga dikter
Den tomma ängen
Ängen var tom.
Döden hade kommit och stulit allt. Allt det fina och allt som gett färg.
Nu var ingenting kvar av glädjen och tomheten ekade rakt genom min benmärg.
För ängen vi sprungit på tillsammans du och jag, nu var den kal och inte ett spår fanns av blommorna vi trasslat oss igenom var dag.
Jag lät kroppen falla, lägga sig just där.
På marken, som nu var mest sten, jag undrade hur hade den blivit såhär… när?
Bollen som nu var jag, kunde jag se från ett annat perspektiv. Det var en medelålders kvinna, ledsen, skadad, sårbar och tömd på liv.
Det var en varelse som skrek av ensamhet och desperation, som sökte sig till den plats hon och hennes älskade pratat om att bygga ett hus på när de gick i pension.
Men den älskade hade försvunnit, slitits ifrån henne utan någon varning. Det hade hänt så fort, så plötsligt, och i hans blick de där sista sekunderna så såg hon att han inte heller haft någon aning.
Kvinnan var fortfarande klädd i den svarta klänningen, hon bara tagit fram för begravningen. Trots att det gått flera dagar så hade hon inte tagit sig av den, för det var det sista hon hade haft på sig när hon för en sista gång hållit honom i handen.
Jag återvände till min kropp, som huttrade och rös, kylan var genomträngande och det gjorde ont, men nu hade jag släppt tårarna lös. Så sorgen var värre än kylan och det kändes bra att bara få va. I sig själv, på en äng, som en gång tillhört oss, du och ja.
Skriven av: Leona Recica
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Ann Larsson
Snart femtioårig fyrbarnsmamma från Norrbotten som alltid älskat att skriva.
På andra plats denna veckan: Petra Christiansen