Kategori: Dikter
Det känns ensamt...
Kan man inte få etsa fast ett ögonblick så att det inte försvinner, så att man får uppleva det igen?
Men egentligen är det inte det man vill. Man vill uppleva igen, en ny gång.
Det smärtande är vetskapen att det inte blir så.
Jag får inte sova bredvid dig fler gånger.
Jag får inte känna dig krypa upp bakom mig och lägga armen om mig.
Inte slå upp ögonen bredvid ditt ansikte.
Inte kunna kika försiktigt med ena ögat, så att du inte ska märka att jag tittar, på din nacke och huvud och hår och rygg, följa dina linjer och konturer. Bara för att se så att det verkligen är sant.
Inte få dela svett och värme igen.
Inte få lyssna och känna efter din andning.
Inte byta ett par sömndruckna ord när vi vaknar samtidigt i natten eller i gryningen.
Inte få ligga med mitt ansikte alldeles nära, mittemot ditt, och se in i dina lite pliriga ögon och le åt ditt leende.
Inte få krypa emot dig och lägga handen på din midja och njuta i tysthet av känslan av din kropp mot min hand.
Inte känna din kroppsvärme göra mig varm.
Och framför allt…
Inte få känna hur du kramar mig hårt och höra dina svaga suckar.
Hur du trycker mig så nära dig du kan.
Hur du trycker min hand.
Hur vi drar oss närmare varandra och rör fingrarna vid varandras händer.
Jag kommer inte att få känna hur du nosar i mitt hår och nacke. Drar fingrarna längs min rygg. Ingen som retas och kittlas, fingrar som far över min kropp.
Inte känna hur du lutar huvudet mot mitt och lägger armarna om mig.
Inte igen känna mig som jag gjorde.
Bredvid dig.
Skriven av: Scintilla
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Mimsan1
Jag har skrivit i ungefär fyra års tid och har även gått några kurser inom skrivandets konst. Jag älskar att utvecklas och lära mig nya saker. Jag målar och läser även mycket olika typer av…
På andra plats denna veckan: Rebecca Wargenklo