Kategori: Dikter
Dikten: om tiden efter förlusten
När du försvann ifrån oss
kändes allt så fel.
Allt kändes bara
UppOchNer.
På begravningen grät jag.
och benen skakade,Jag kunde knappt stå.
Men jag fick försöka ändå.
Nu har det gått 3 hemska månader, som känts som 3 år.
Minnet av dig är suddigt,
Varför måste det vara så?
Jag saknar dig så,
Och jag kan inte förstå,
hur det i framtiden ska gå.
Jag vill inte glömma,
jag vill leva i minnet
Kanske blir jag lycklig igen då?
Men när gryningen kommer gråter jag igen,
Jag vill att allt ska va som då,
när det var vi två.
Men jag glömmer att det inte kan bli så.
Att du inte kommer tillbaka från din resa
bortom främmande världar.
Så jag lever av mina minnen av dig.
Fast det är svårt.
Men jag måste stå upp och vara stolt över det jag hade.
Tänk att den som var så lycklig som jag var,
kan förlora all lycka på några få sekunder.
Så när den där gryningen kommer,
ska jag gråta igen,
men inte be om tröst.
Ingen ska få röra om i mitt minne av dig.
För det är allt jag har kvar.
Men kanske endå
att jag en dag kan förstå
att det inte går att leva så.
Skriven av: Alice
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Mimsan1
Jag har skrivit i ungefär fyra års tid och har även gått några kurser inom skrivandets konst. Jag älskar att utvecklas och lära mig nya saker. Jag målar och läser även mycket olika typer av…
På andra plats denna veckan: Rebecca Wargenklo