Publicerat
Kategori: Dikter

Diktsamling

Att skida i etanolbacken

Först alkoholen
Sväller upp bålen
Ljuvlig blir skålen
Och höga vrålen

Näst kommer ledan
Ensam emedan
Man dragit hädan
Trött är man redan

Likgiltighet kommer sist
Så sorg och glädje man mist
Det vet man visst
Att sådan är etanolens pist

Gud sover nog ändå

Är livets mening
Själens rening?
Är det ett bud
Som stammar från Gud?

En hedning är jag!
I lort varje dag
Tar jag mitt dopp.
Helt utan hopp-

Vem kan sjunga
Guds pris och lov?
Jag tror visst han sov
När sångerna runga!

De kommo på led
- det är eländets sed -
Sorgens kval
Men jag är egal.

Jag har samlat på hög
Vad som inte dög.
Men det kan kvitta
Därpå högt jag kan sitta!

Vem kan sjunga
Guds pris och lov?
Jag tror visst han sov
När sångerna runga!

Varför ändå jag bryr mig?
När sorgerna flyr mig?
Likt av eld från helvetet
Förtärs köttet intill skelettet

Har Gud då en plan?
Men hur kan en sådan
Då se ut?
Men vem orkar följa tanken till slut?

Vem kan sjunga
Guds pris och lov?
Jag tror visst han sov
När sångerna runga!

Vem kan sorgerna försmå?
Gud sover nog ändå!
Då kan man ju ingen frälsning få!
Varför ens försöka då?

Vem kan sjunga
Guds pris och lov?
Jag tror visst han sov
När sångerna runga!

Den duktiga idiotens epistel

I livet skall man slita
I allt annat kan man skita
Därför på blott sig själv man kan lita
Endast en plikt man ej undsmita

En duktig idiot
Har ingen nå’tt emot
Varthän han sätter sin fot
Kan han djupt slå rot

Sådant är livet
Som det är honom givet.
Ja, så är det blivet,
Så som det är skrivet!

Ballad till solen

Solen skiner
Men vinden viner
Världen är god
Men ostadigt mitt mod
Men ändå
Det är gott
Allt vi i livet fått
Stora ting och små

Betrakta solens sken
Hon smeker så len
Ah, det är envars härlighet
Men arr se det är en svår färdighet
Solen hon är varm
Hennes ansikte skinande
Ja, anletet grinande
När hon tar dig till sin barm

Solen väcker dött till liv
Det är hennes eviga tidsfördriv
Hon ger oss utan att ta
Just det vi vill ha
Nu hon lyser mild och god
Gör hela världen ljuv
Men skuggan är den tjuv
Som ständigt frågar ”vad?”

”Vad skänker hon dig faktiskt?
Är det verkligt praktiskt
Att bero av hennes ljus?”
Ja, världen är diffus!
Men henne jag älskar alltjämt
Hon gör mig mild till sinnes
Och drar mig gott till minnes
Och mörkret bort hon skrämt!

”Men är ej ljus blott mörkrets kontrast?
Sitter du då ej ändå fast?”
Frågar skuggan sedan
Åt tjuven skrattar jag emedan
Jag lyckans natur känner intimt
Även om hon ibland sig undandrar
Vet jag att hon finns kvar
Och manifesterar sig sublimt!

Jag har älskat en gång i tiden

Jag har älskat,
men nu sorgen mig förtär
Jag har svikit
Det i hjärtat mig skär
Jag har undflytt
Ja, mitt fel det är

Jag har åtrått
Men du lämnade mig
Jag har trånat
Men vad hjälpte det, säg?
Jag har gått in i mörkret
Men glömde jag dig?

Först har jag älskat
En som ej stod kvar
När näst har jag älskat
Var jag den som flyktig var
Sist har jag lärt mig
Att den mår bäst som ingen kärlek har

Jag har ändå ett hjärta
Som dunkar i mitt bröst
Men jag har flytt det
Som kunde bli min tröst
Jag har rutit högt
Men vem har hört min röst?

Jag har blott mig själv att skylla
Och det förebrår mig, detta hjärta
Jag har försökt stilla det
Men det fortsätter smärta
Jag har strävat mot mörkret
Men ser ändå färger bjärta

Jag har älskat en gång
Jag har styrts av ett tvång
Och nu har jag till ända sjungit denna sång

Metaklagan

Klagodikt, o klagodikt
Du är min plikt.
Dig i sorg jag skildrar
Och då smärtan mildrar.
Men vem du gagnar?
När du vid känslohavet agnar
Din krok efter fisk
Blir du en risk
Mot själafriden.
Känslostriden
Vaknar till liv då du stormar.
Då ditt namn jag ånyo gormar.

En röst talade till mig

Från ingenstans uppenbarar en röst klokspråk.
I avståndet mellan vagn och plattform
Finn det en avgrund enorm
Det kan ju bli ditt sista åk!
Du måste se upp för
Dörrarna, ty dörrarna stängs
När du mitt i vimlet trängs.
Ja, akta sig man bör!

Om någon fastnat
Drag i nödbromsen
Kanske loss den kom se’n
Om tåget den ej redan avkastat.
Nu är det slutstation
Och avstigning för samtliga trafikanter
Se då upp för plattformens branter!
Att åkta tunnelbana är en farlig situation.

Minnen som skänker ro

Vackra minnen
Fyller mina sinnen
En känsla översvallande
- blickarna vallande -
fyller då min själ
då allt känns gott och väl.
Det kan man minnas
Kan ock i framtiden finnas.
Ja, livet er
Då lyckan man ser.
Då känner man hopp
Ja, solen stiger opp
På nytt varje dag.
Nya, friska tag
Må livet förgylla!
Då kan man lyckan hylla!

Skriven av: Diktaren U. F.

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Sten Wiking