Djungelman

Hetta. Alltid denna tryckande hetta. Luften är så kväljande het att min machete börjar bli rödglödgad. Men lite hetta bekommer inte Max Djungelman, den stolte äventyraren!
Här i djungeln är det aldrig lugnt. I djungeln kan man aldrig lita på någon! Mina enda vänner är min machete och min infödde bärare O´dinga. Inget annat går att lita på här i denna gudsförgätna djungel, inget utom att moskiterna hittar en. Jag är ensam. Helt ensam. Förutom O’dinga.
Djungeln är tät och snårig, och värmen är olidlig. Tjattret och pipet från den böljande massan av djur och insekter och orienterare är nästan öronbedövande. Min machete far likt en skördetröska mellan lianer, palmblad och plogpinnar. Svetten forsar nerför min moskitbitna panna, och min vildvuxna mustasch blir våt som en flodhäst i vattnet.
Jag har varit på väg hela natten, men ändå verkar jag inte kommit någon vart i djungeln där överallt är ingenstans och allt alltid är likadant, men ändå nytt varenda dag. Trots det faller inte mitt mod och jag stävjar framåt oförtrutet, min huggande arm stannar inte och min tigerblick veknar aldrig.
Djungeln kräver sin man, den kräver mig. Jag är den ende som kan tackla alla faror i det gröna helvetet med ena handen bakbunden och ett leende på läpparna…
-Stanna, O´dinga! Jag hör det prasslande morrande i buskarna som kännetecknar en sabeltandad tiger där i gläntan!
Med macheten i min högra hand smyger jag fram mot det blodtörstiga odjuret, tyst som ett jagande lejon och smidig som en svartrandig katt. Det har inte upptäckt mig, utan står där alldeles stilla i asfaltsgläntan.
Med ett stridsvrål som skulle fått Tarzan att blekna kastar jag mig på vidundret och kör ner macheten i dess rygg, jag sparkar den i magen och vrider om macheten tills den slutar kämpa. Sedan vrider jag loss dess öron och sparkar en sista gång den svarta tigerns kropp som livlös faller till marken. Den brutala striden är över, och hela djungeln bävar inför sin överman: Max Djungelman. Dess blänkande öron tar jag med som trofé att visa för mina många vänner, vilka jag en gång ska återvända till.
-Se och lär, O´dinga. Det är inte alla som förmår dräpa en sabeltandad tiger med enbart en machete!
Mitt leende skiner stolt under min djungelhattskeps, solen framstår i jämförelse som blek, och O’dinga bugar sig inför djungelns herre.
Men vad är nu detta? Jag finner mig stå bredvid ett mysiskt, uråldrigt skräcktempel, övervuxet av klängväxter och mossa. Genom dess fönster kan jag se infödingarna ätande någon avskyvärd maträtt förpackad i små lådor med mitt förnamn på!! Jag blir stel av skräck. Kannibaler! Nu är jag illa ute!
Plötsligt känner jag någons hand på min axel! Jag vänder mig blixtsnabbt om, och får se en svartklädd häxdoktor! Nej!! De har hittat mig!
-Spring, O´dinga, spring! skriker jag.
-O´dinga? frågar häxdoktorn förvånat. Är det din hund du menar?
Endast någon så grym som häxdoktorn skulle kalla min trogna bärare för hund, och det är ett än säkrare tecken på att de kommer att äta mig. Nu har även infödingarna i templet sett mig; de tittar ut och stirrar hungrigt på mig.
Men jag ger mig inte utan kamp!
Jag höjer min machete för att hugga häxdoktorpolisen framför mig, men jag är svag av två dygn utan mat, och han tar tag i min hand och vrider kniven ur mitt grepp. Allt är slut! Men jag ger mig aldrig! Aldrig! Max Djungelman ska åter segra! Med min andra hand tecknar jag på kannibalska åt mannen att inte äta mig, och han svarar:
-Vifta inte med morakniven i mitt ansikte! Jag är ju polis för fan! Ser du inte det? Och varför i helvete skar du sönder min motorcykel medan jag var inne och köpte hamburgare?
-Nej! skriker jag. Det var ju en tiger!
-Tiger? Han ser konstigt på mig. Här finns inga tigrar. Det ser jag väl att det var du. Du har ju för fan min backspegel i handen! Nä nu blir jag arg! Och varför är dina kläder alldeles sönderrivna? Har du traskat genom snårskogen hit, eller? Nä, nu tar du och följer med till stationen och förklarar ett och annat!
Han stänger in mig i sin djungelbil, men O´dinga kom åtminstone undan, tröstar jag mig med. Han står där i skogsbrynet med sin guldgula päls skinande under Afrikas brännande sol, och väntar på mig.
Jag vet att häxdoktorpolisen tänker ta mig tillbaka till tortyrkammaren i kannibal-fängelset, därifrån jag så modigt rymde igår. Men om de tror att endast ett rum med madrasserade väggar kan hindra mig från att rymma igen, känner de inte Max Djungelman rätt.

Skriven av: Henrik Dahlberg