Kategori: Sorgliga dikter
En dag i augusti på isen
Vi går på isen en dag i augusti
Ni odlar blommor i era spår och tror att jag gör det med
Ni berömmer mig för mina vackra, utsökta blommor och ger mig mina andetag
Det fungerar inte, ni förstår inte
I mina fotspår bor bara en oas av iskall kyla och blommorna som följer mig är döda
Ni berömmer mig för att ni äntligen tror att mina blommor är klara
Ni tror att jag har klarat mig
Men mina blommor är en grönskans illusion och nej, det är inte utsökta
De är kalla och fula. Slingrande rötter med slemmiga stjälkar. Äcklig jord med larver och kryp, inälvor efter dödade djur och skalbaggar som äter allt det onämnbara.
Ni kanske tror att skalbaggarna bara äter på mina fotspårs blommor men så är det inte
Skalbaggarna hoppar upp från mina fotspår och kittlar mig på tårna för trots mina skor så är jag barfota
Det kittlas och jag skrattar och skrattar tills jag förstår att jag skriker
Min röst är hes och det gör ont
Det kittlas inte längre, skalbaggarna äter sig in i mig, hoppar upp från mina fotspår
Med sina tänder tuggar de frenetiskt in tills min hud är blott en tanke och det som finns kvar endast senor och blod
Skalbaggarna äter på mina fötter så att de blir mätta men inte så mycket att jag inte kan stå
De kryper innanför vaderna, smeker sig mellan mina senor och mitt blod
Lapar i sig den röda livsvätskan som en arm kalv
De letar sig upp i min hals och när de gör sin sista gemensamma ansträngning för att få tyst på min röst så lyckas de, min hals är ett tomrum
När skalbaggarna från mina fotspår är klara ler jag
Ni berömmer mina utsökta blommor
De är då inget speciellt
Skriven av: okänd
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Ann Larsson
Snart femtioårig fyrbarnsmamma från Norrbotten som alltid älskat att skriva.
På andra plats denna veckan: Petra Christiansen