Publicerat
Kategori: Sorgliga dikter

Ensam i en värld full av liv

Här sitter jag, ensam vid bordet. Så känns det iallafall men jag vet att där är människor runt omkring mig som gapar och skriker men allt jag hör är dova ljud. Ungefär som om man stod utanför portarna till en nattklubb.
Vi kan diskutera men aldrig hör vi vad varandra säger. Varför uppstår samma bråk om samma sak varje gång? Försöker du ens, gör jag det tillräckligt eller har jag slutat?
De sägs att när man slutar bry sig, det är då saker och ting inte går att rädda längre. Jag har tänkt så många gånger att nu är det slutet, jag orkar inte mer. Ändå kämpar jag lite till. Jag vill ju att du ska se mig. Kommer du ihåg mig? Jag är fortfarande samma som jag en gång var, under allting. Jag gör mig till, du bryr dig inte, jag struntar i det, du märker det inte. Om en komplimang någonsin skulle fara, ja då blir jag förvånad. Det händer kanske vart tredje månad. Men jag kan faktiskt inte minnas senaste gången och heller inte vad det var du sa. Du säger att jag är likadan. Att jag inte bryr mig och att jag snålar med mina komplimanger också men där har du fel. Glömsk är jag, väldigt mycket faktiskt men jag har koll på vad jag säger. Ibland skriver jag upp saker för att veta vad jag gjort och när det vart gjort. Men ändå påstår du att jag är likadan som du. Jag försöker visa dig, lägger armarna om dig men du ryggar tillbaka.
Jag vet du säger att du känner dig instängd av det, får ångest. Men om jag utlöser din ångest genom att ta på dig, hur ska jag då agera stödpelare när du behöver mig? Jag tror att du inte längre bryr dig. För jag märker hur du är bland människor du bryr dig om. Hur mycket du ger av dig själv, för det gör du. Du kan vara himla snäll och lysa av glädje när du pratar med rätt människa. Men med mig? Nej.
Visst pratar vi, ibland. Du berättar om dina serier eller din musik. Ibland pratar vi om något vi tittat på tillsammans men bryr du dig om vad jag tittat på eller vad jag gjort? Jag vet inte om du är så inne i dig själv att du inte längre ser mig eller om du bara väljer att inte se mig längre då det inte är av intresse.
Jag kan också stänga av. Jag vill inte egentligen, men jag kan.
Kanske är det vad som är bäst för oss. Inga mer bråk. Bara vara vi, separat, du och jag.
Jag förstår att du nog hade haft det bättre med någon annan. Fått uppleva den glädjen igen, att få känna sig älskad. För jag förstår om du inte gör det av mig. Jag känner mig så avtrubbad att jag inte längre vet vad jag vill. Jag vill kämpa, men jag orkar inte.
Kanske bättre att bara stänga av nu. Jag får nog göra det. Bo under samma tak, ta hand om det underbara liv vi skapat tillsammans. Leva som vi gjort men ingen mer sorg i att gå runt och hoppas på att saker och ting ska vända. Jag klarar inte mig själv, men jag kan lära mig att älska mig själv. Jag behöver lära mig att älska mig själv. Bara du och jag för oss själva, separat...
Sen har jag ju dessa underbara liv också, jag vet att för dem så syns jag. För dem så betyder jag, för dem är jag oersättlig.

Skriven av: Anonym

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar. Skrivandet har blivit ett sätt att ventilera och släppa ut filtrera och rensa.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson