Kategori: Dikter
Ensam i höstmörkret
Vinden sveper sig genom mitt hår.
Det slingrar sig i vinden.
Höstkölden biter i mina lår.
En tår trillar ner för kinden.
Jag står mitt i parken helt ensam och kall.
Jag känner mig övergiven.
Jag blev utstött på festen som var i en hall.
Jag känner mig osynlig hela tiden.
Jag står nu helt ensam vid ett träd, och kramar om det hårt.
Jag fryser, skakar och känner mig rädd,
Hela mitt liv det känns så svårt.
I en ensamhet är jag klädd.
En stark längtan bor i mig.
Det är längtan efter vänner.
Jag hoppas allting ordnar sig.
Och att någon bryr sig i vad jag känner.
Hur länge ska jag vara osynlig, och känna mig så här?
När ska jag få släppa all sorg och ledsamhet, som jag nu går och bär?
Jag hoppas att bli lycklig, och att världen runt mig blir ljus.
Men än så länge önskar jag, att få försvinna bort med vindens sus.
Skriven av: Sandra
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Mimsan1
Jag har skrivit i ungefär fyra års tid och har även gått några kurser inom skrivandets konst. Jag älskar att utvecklas och lära mig nya saker. Jag målar och läser även mycket olika typer av…
På andra plats denna veckan: Rebecca Wargenklo