Kategori: Dikter
Ensamhetens skratt
Jag skrattar.
För de andra verkar det säkert som vilket skratt som hellst.
För dom är jag säkert också vilken person som hellst.
Jag skrattar igen.
Det är ensamhetens skratt.
Men det är bara skrattet dom hör, inte ensamheten.
Egentligen skrattar jag bara för att allt ska verka bra.
För dom är jag bara en utsida.
En skinande sol som älskar livet.
För dom är jag den personen som jag önskar att jag var.
Men egentligen vet jag att jag inte är sån som dom vill.
För innanför detta skinande skal, där finns ingen varm och go insida.
Där finns inga skratt, inga leenden.
Där finns bara ett tomrum.
Jag kan inte ens gråta längre.
Dom tiderna är förbi.
Jag har passerat det där.
Jag har kommit snäppet längre, snäppet längre bort.
Jag vet inte vad känslor är numera.
Jag har tappat kontrollen om allt.
Förut var det en tidsfråga innan jag skulle bryta ihop totalt och bara ge upp allt.
Nu existerar inte sånt längre.
Det har gått förlångt.
I ett vakuum kan inget växa, där finns ingen näring.
Där finns ingen glädje och ingen sorg.
Inga känslor.
Det är bara som ett enda stort utsug.
En tomhet.
Jag skrattar ännu en gång; 'Allt är i sin ordning, allt är bara bra'.
Skriven av: Julia
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Mimsan1
Jag har skrivit i ungefär fyra års tid och har även gått några kurser inom skrivandets konst. Jag älskar att utvecklas och lära mig nya saker. Jag målar och läser även mycket olika typer av…
På andra plats denna veckan: Rebecca Wargenklo