Framtiden

Det händer nu, allt eftersom, som vi alltid föreställt oss den.
Den som alltid legat ett steg framför, som vi alltid strävat efter, under all tids gång.
En dag var det dagen då kungadömen uppstod, en annan då industrialiseringen uppstod, en annan då informationsteknologin uppstod.
Arméer av ryttare som skriker och blodet som fyller jorden, maskiner som spinner och kugghjul som dansar, skrivmaskiner som smattrar och kaskader av ljus som färdas genom optiska kablar som omspänner jorden med sitt nät.
En annan dag är det, när det som ännu inte har skett, har uppstått.
Framtiden.
Framtiden som vi, när vi blickar bakåt och ser framåt mot nuet ur denna en svunnen tids syn, inser att vi har något.
Nuet, som är framtiden i en svunnen tid, är nådd i denna tid.
Men framtiden är än dock alltid gäckandes med sin avlägsenhet, då framtiden är framtid nu, och då nu i framtiden är då.
För varje dag tar den inre synen om framtiden form, och det vi igår kunde se i vårt inre, det ser vi nu i vårt yttre.
Det vi såg i vårt inre var nuets yttre, det som är vad vi nu ser, och allt då och vad vi nu ser är fortsättningsvis inspiration för,
Framtiden.
Då såg vi design och konst av en framtid av vad som nu är, som vi nu ser, och som vi sedan skapar.
Då såg vi elektronik och mekanik, som vi nu ser, och som vi sedan skapar.
Då såg vi fred och krig, som vi nu ser, och som vi sedan skapar.
Då såg vi normer och trender, som vi nu ser, och som vi sedan skapar.
Då såg vi nyheter och rykten, som vi nu ser, och som vi sedan skapar.
Framtiden.
Vår föreställning om framtiden såsom den än dag var, tycks uppfyllas, vi skapar framtiden.
Igår såg vi i vårt inre sådant som inte fanns, men som nu finns i det yttre, såsom vi nu ser i vårt inre något som ännu inte finns men som kommer och vilket vi är på väg till.
På gott och ont, som det alltid varit, och alltid är vi skapare av detta.
Och något evigt där bortom, något okänt för tiden, något ovisst att tro då tiden är viss.
Vårt inre tycks nu i detta nu se en framtid, en framtid som vi sedan en tid har sett, en framtid som ses vara den egentliga,
Framtiden.
Har vi alltid sagt så om morgondagen? Eller finns det en morgondag av morgondagar? En morgondag då gårdagen inte längre var sig lik såsom den förr var för gårdagen?
Det talas om ett paradigm, en singularitet, en tid då historien når en nollpunkt av vad vi sett och där nuet inte längre är gårdagen sig lik.
Vårt inre tycks nu i detta se denna framtid, denna framtid som vi sedan en tid har sett, en framtid som ses vara den egentliga.
En framtid av form och färg, av glädje och öppenhet, av övrigt och åter övrigt av en kaskad av uttryck i denna nätomspända jord.
Men var ärlig, den är mörk bortom denna kaskad av denna framtid vi är viss om, men än dock finns det hopp av det eviga okända att tro och hålla fast vid då framtiden bara är ett senare nu med en annan egentlig framtid och något där bortom som väntar.
Framtiden.

CHRISTER SANDVIK
Lördagen den 13e oktober 2012

Christer Sandvik

Christer Sandvik är medlem sedan 2016 Christer Sandvik har 22 publicerade verk