Gamla fotografier & andra dikter

GAMLA FOTOGRAFIER

Idag stannade jag till
framför ett skyltfönster
och tittade en stund
- förundrad -
på en samling
av gamla fotografier
av människor
av okända människor
som levde för mycket
länge sedan
och i en annan värld
känns det som ibland
En liten flicka
som kanske dog
gammal och grå
för decennier sedan
väntar fastfrusen, änglalik
på att fortsätta leka
i nästa förlorade ögonblick
En ung man som liknar mig
klädd i en ljusgrå uniform
med hög krage och dubbelknäppning
tittar med stolta, unga ögon
rakt in i kameralinsen
Det är en underlig stämning
som vilar över deras anleten
allvar, högtidlighet, existens?
En renhet som destillerats
ur livet självt och överlevt det
som ljus och mörker på ett papper
Kanske var det bara
till följd av exponeringstiden
men jag tror ändå, anar mig ändå
till ett drag hos dem
som är främmande, ja sällsynt
på denna tid och plats



MORGONSTILLHET

Tänk dig
att mycket tidigt
innan gryningstimmen
vandra ut
till havsängarnas rike
Sommarens hetta
är endast en föraning
liksom den mjuka
aromatiska fukten
i det knähöga
solsvedda gräset
Föreställ dig
hur det skulle kännas
att sätta sig ner
vänd mot havet
vänd mot en
sällsamt fägad horisont
där fläckar av rödgult ljus
kastas ut över
en mörkblå sammetsduk



STILLESTÅND

Hur står man ut
med tanken på att
man är kvar på
samma ställe
i existensens orkan
imorgon och varje dag
efter det, efter det
I stormens öga




INSIKT

Igår när jag
med snabba steg
rörde mig hemåt
slog det mig
att det bara finns
två ting
i hela världen
som får mig
att känna mig levande
som skänker min kropp
en tung, berusande smak
av existens och intet mer
Det ena är längtan efter
att förlora grubblandet
i en kamp som är en dans
av varandets oändliga strid
Det andra är sensationen
av en kropp som häftigt
trycks mot min i sommargasset
men som manifesterar sig
i tomrummet, i grubblandet
som söker stöta dolken
i sig själv, offra sig
för handlingen, som är
det enda som skänker
mening åt varandet
när grubblandet tryter



EGO ET ARCADIA

I Arkadien vill jag vara
i det hemliga hemlandet
den förborgade fädernesbygden
med de arkadiska hjältarna
i deras land av evig vår
där de förlorade minnena
till slut finner sitt hem
Kommer där inte ibland
en jagad man som skadat sig
i tidens virvlar och tumult
att söka de arkadiska ängdernas
bot och stillsamhet?
Någonstans bortom bergen
Bortom städernas silhuette
finns tillflykten och själatrösten
I Arkadien vill jag vara
i det heligaste av hemland

Skriven av: Sven André