Haha. Salinger.

Kap 1, på väg till affären.
Grön mjölk och Colgate
superflorcleansyouupandfixyouupandkeepscariesawayaldente.
Eller va fan det nu hette.
Jag har aldrig gillat att handla.
Det är så deprimerande, fast i och för sig så är det väldigt
mycket som deprimerar mig,       på tok för mycket.
Men något av det som nog mest entusiasmerar min irritation
är faktiskt enfaldiga butiksbiträden och underbetalda
kassörskor.
Jag vet inte riktigt hur jag skall se på dem.
Det finns två alternativ, eller, för mig finns det i alla
fall bara två alternativ.
Det första är deras utbildning, eller det vill säga, att de
har utbildat sig i minst hundrafemtio år för att slutligen
få det eftertraktade jobbet som städare i delikatessdisken.
Och det andra?
Ja, de har av allt att döma ännu inte insett att man inte är
i behov av att idka svårbegriplig och idiotisk utbildning i
minst hundra femtio år för att bli anförtrodd det ytterst
svårskötta jobbet som diversejobbare i affären, som
diversejobbare i affären får du utföra uppdrag svårare än de
som utförs i Mission Impossible, jag skämtar inte, vissa
dagar kan det gå så långt att du får sopa golvet OCH torka
av rullbanden.

De som ”bara” faller under det första alternativet är
idioter,
de som faller under båda alternativen är inte ens värda att
spotta på.
Det där var kanske att ta i , jag vet, men i stundens hetta
är det svårt att tygla sig själv och sina demoniska
tankegångar.
Jag blir så äckligt förbannad.
Men visst, jag kan inte beskylla dem för att deras
intelligensnivå inte är rätt,
Eller rätt är förvisso fel ord, men va fan, ni fattar vad
jag menar.
Men ändå, bättre än så skall de väl kunna prestera?
Nej fy fan, jag måste sluta irritera mig på sånt här, det
kan fan inte va bra för min mentala hälsa.
Men vad vet jag, jag är väl ingen jävla överbetald
psykoanalytiker.

Kap 2, i affären

Hmmm. Var är tandkrämen?
Å, va bra, där står den ju, den står ju praktiskt taget och
väntar på mig, precis som alla andra varor i den här sketna
affären.
Poängen är dock att tandkrämen inte väntar på mig.
Den väntar på det jag har med mig. Pengar. Men det är väl
ett problem alla förr eller senare får stå ansikte mot vara
med så det skall jag fan inte irritera mig över.
Okej, vilken tandkräm var det nu?
Fast det spelar möjligen ingen roll ändå?
Min mor skulle nog ha köpt den billigaste, och eftersom jag
vill undvika konfrontation med henne så är det nog bäst att
jag handlar efter hennes samvete.
Jävligt irriterande. Faktiskt.
Fast hon har ju i och för sig stabilitet i tillvaron och
gillar mottot som jag gillar att avsky.
Många bäckar små, eller hur fan det nu är man säger.
Jag kan och vill inte inse vad fyra kronor här och femtio
öre där har för syfte när man ser till totaliteten.
Det är uppenbarligen det som är mitt problem, jag ser aldrig
till totaliteten.
Jaja.
Jag tror jag har sett den där tjejen som gick förbi förut.
Blont hår, gråa ögon och en häck jag skulle kunna gå över
lik för.
Bokstavligt talat.
Vart tog hon vägen?
Affären är liten och eftersom jag står med huvudet emot
kassorna är chansen att hon redan smitit ut obetydlig.
Efter några sekunders nästan deprimerande ivrigt spanande
ser jag henne borta vid intimartiklarna.

Ja, ju närmare jag kommer ju snyggare blir den där
förbannade stjärten.
Nu kan jag till och med känna hennes lukt,
för lukt är en viktig del i den sexuella riten vi människor
älskar att inte prata om.
Fast det gör vi ju visst, eller.. äh det där vara bara
bullshit från min sida, ni får ursäkta.
Hehe, jag är nog rätt bisarr av mig. Om sanningen skall
fram.
Hon tittar nog lite grand på mig,
Ja, tveklöst, så måste det bara va!
Tyvärr inser jag att det inte var henne jag kände igen.
Det var aromen.
Hon har på sig alldeles för mycket av den där ”Robyn”
parfymen,
Den där som luktar bimbo-fjårtis, folköl och pubertala
problem.
Fy fan, hennes lilla rumpa bytte snabbt skepnad från fromt
mjuk och nästan småleende till vedervärdigt kantig och
hånskrattande..
Det verkade som om hon hade tagit till sig mina blickar och
för att minimera chansen att hon skulle komma fram och börja
samtala gick jag snabbt därifrån,
rakt emot kassan.
Jag pröjsade utan större bekymmer mjölken och tandkrämen och
styrde kosan hemåt,
Hem till friheten.
Mitt hem är min frizon för där känner jag mig hemma,
Och där finns ingen annan än jag, mig själv och mina tankar.

Kap 3 Hangaround

`Vilken tandkräm köpte du?
`Tandkräm.
`Ja men vilken?
`Den billigaste.
(Nu var det ju inte så att jag köpte den allra, allra
billigaste, men jag vet att hon bara startade den här
diskussionen för att hitta något att klaga på,
hon gillar det min kära moder, att klaga. Hon är rätt dum i
huvudet om sanningen skall fram.)
`Å, så bra då` Sa hon, men absolut inte med samma
entusiastiska tonläge som när jag kom,
för då fanns ju ännu möjligheten att hon skulle få sätta dit
mig.
Nu är hon glad för att hon fick den överkomligaste
tandkrämen, som trots allt inte var den billigaste,
samtidigt som hon ännu känner sig djupt besviken över att
inte fått kasta några gravt degraderande fraser över mig.
Så, ja, eftersom det alltså inte var den billigaste
tandkrämen så kan man ju faktiskt påstå att hon (ur sin
patetiska synvinkel) har rätt att peppra mig med skymford,
Men det vet hon inte och kommer förhoppningsvis aldrig
heller att få veta,
Så man kan gott och väl säga att jag vann dagens första
batalj.
Det känns fint.
Jävligt fint, faktiskt.

´Jag går in å lägger mig ett tag morsan
´gör så.

Efter att legat på sängen och funderat en stund kom jag å
tänka på en era i mitt liv som jag med alla möjliga medel
försöker förtränga, det är det där syndromet ni vet,
”du får tiotusen spänn om du inte tänker på en galen neger
med rosa hår och häftstift i pungen”.
Försök själv, jag svär, om någon säger den frasen så är det
stört omöjligt att inte tänka på den där förbannade negern.
Jaja, men i alla fall, så här ligger det till,
För ett inte allt för långt tag sedan jobbade jag dagskift
på ett ålderdomshem,
Jag gillade det inte ett dugg,
Det var liksom deprimerande och tråkigt överallt.
Till att börja med så är det så jävla synd om gamlingarna,
De är minst åttiofem år gamla allihop, men har ett
beteendemönster som passar in på en individ i fyra till
tioårsåldern.
Jag menar, de kan inte gå på toaletten själva, hälften av
dem använder blöjor och sexliv?
Är man fyra år så vet man inte innebörden av ordet.
Jag fick mina funderingar bekräftade på min sista arbetsdag,
Det var en tant som ringde som besatt på larmet,
Så vi sprang upp till henne och fann henne helt bestört och
halvtutslagen liggandes i soffan.
Hon började gapa när vi äntrade hennes reducerade gamla
synhåll.
Hon gick på som bara den, skrek som värsta dåren, och, det
är bara min mening, men jag tror hon hade passat bättre på
ett mentalsjukhus, men vad vet jag, jag är väl ingen jävla
överbetald psykoanalytiker.
Anyway, vad hon skrek var ungefär det här,
`fy för den lede, nu vill jag ha numret till dom som
tillverkar klorin,
jag har suttit här i fyra timmar och försökt fått upp
flaskan, men den är som förseglad med något oöppningsbart
material, jag kan verkligen inte få upp den, (hennes tårar
sprutade, och hon visade ideligen upp sina skinn flådda
handflator), nu får ni fanimej öppna den!
`Visst visst` sa skötaren jag gick med, man kunde se på
hennes ansiktsuttryck att detta minsann inte var första
gången det här ägde rum.
Hon öppnade flaskan på tre röda sekunder och tanten i
soffan, jag svär, var nära att dö av hjärtattack.
Hennes livräddhet var påtaglig som fan, alltså, hon trodde
att skötarn jag gick med typ var någon förrymd magiker eller
diabolisk satansdyrkare,
Jag väntade bara på att hon skulle dra upp ett silverkors
och börja vråla med sin mesiga lilla tantröst, `vik hädan,
vik hädan, å hjälp mig gud`.
Men hon sansade sig och sa (dock inte helt utan rädsla i
rösten):
`Hur gjorde du det där?
``Barnsäkert lock` sa skötaren surt, och jag kan nästan
svära på att hon mumlade `skaffa dödshjälp din jävla hagga`.

Men det här med att gamlingar egentligen är barn var inte
det mest irriterande.
Fast i och för sig så var det mesta irriterande, men skall
jag se det så, så är ju allting i hela världen irriterande.
men det var en viss händelse som har fastnat i hjärnan på
mig och irriterar mig dagligen, jag blir så osmakligt
förbannad.
På ålderdomshemmet jobbade det cirka 25 äldre ständigt
kallpratande kvinnor, och så jag.
Ni vet vad jag menar med kallprat va?
Inte?
Säg så här, nästa gång du äter kvällsmat så skall du sitta å
lyssna på vad dina föräldrar pratar om (även om de har
akademisk skolunderbyggnad, för jag antar att det inte är
något vetenskapligt samfund som lär ut självinsikt?), jag
lovar att de kommer snacka om något helt irrelevant.
Fast det beror ju på, dom (och till och med du?) tycker
kanske att det är essentiellt att snacka om extrapriser,
vilka husdjur som anpassar sig bäst i södra Blekinges klimat
(ingen av dem har självfallet på intet vis så mycket som
befunnit sig i närheten av Blekinge), eller varför det är så
gott med mycket salt på vissa maträtter.
Ja ni fattar nog nu.
Meningen med kallprat är att det absolut inte får finnas
någon mening, slutsatser skall vara omöjliga att dra och
samspråken hålls vid liv utav deras förkärlek till att inte
veta mer än vad som krävs för att betraktas som normal av
samhället.
De lurar sig själva så fatalt att de till slut går på det.
Det här är något som verkligen gör mig snuskigt förbannad,
jag har lust å springa ner till centrum å bara vråla ”Har ni
funderat över eran existens någon gång jävla fårskallar?”
Irritationen är på topp när jag tänker på att det verkligen,
verkligen inte GÅR att komma fram till något, deras
diskussioner borde nästan kallas destruktiva.
För de gynnar då fan inte hjärnan, snarare stödjer
diskussionerna en successiv nedrustning av den redan låga
prestanda. Det är i själva verket jävligt konstigt att inte
fler av dem har blivit uppfattade som totalt fördröjda efter
en hel kvälls kallprat.
Men nu har jag nog egentligen tänkt fel, jag kan ju inte
kalla deras konversationer för diskussioner, då missar jag
ju huvudpoängen.
För om jag har fattat det rätt så startas väl en diskussion
när två tycken är olika?
Våra vänner kallpratarna är ju den rena antitesen.


Nog om kallpratandet nu, för jag måste berätta om något som
retade gallfeber på mig en sen dag på jobbet.
För er kan det kanske te sig en aning löjlig att jag retade
upp mig så stadigt på denna lilla företeelse, men det skall
tilläggas att det var först några dagar senare när jag
analyserat det hela som jag blev riktigt förargad.
Jaja, det var jag och tre andra damer som satt i fikarummet
och drack det man brukar dricka i fikarum.
Jag kan tyvärr inte minnas vad någon av dem hette, men jag
antar att det inte är särskilt viktigt.
I alla fall utbrister en av damerna (mitt i kallpratandet),
’ojojoj, i den här tidningen (givetvis den väldigt
intelligent och allmänbildande publikationen ”Hänt Extra”)
står det att man kan vinna en resa till New York’.
En annan avdankad morrhoppa replikerar snabbt ’jaha, det
låter ju roligt, vad skall man göra för att vinna?’.
’Det står (vet att det låter konstigt, men hon kunde
faktiskt läsa!), ”Bästa kort på en kändis vinner häftig
kryssning till New York”’.
Sedan satt de och diskuterade celebriteter i sisådär två
timmar, vill inte utsätta er för den tristess jag genomled
så jag skrinlägger resten av historien.
Nu vet jag att ni betraktar hela den här situationen som
väldigt sjuk, jag menar, att irritera sig över en sådan
petitess vore ju bara löjligt.
Och det betraktelsesättet är faktiskt korrekt, för jag har
inte dragit fram hela doktrinen i ljuset ännu.
Det här kommer kanske att låta häpnadsväckande, men det var
hennes sätt att uttala New York som fick mig att praktiskt
taget gå i taket några få dagar senare.
Hon var säkert en bra bit över femtio år, och ändå så har
hon ännu inte lärt sig ett enstaka ord engelska.
Hon sa liksom ”Neävj Orkk”, och det nästan mest löjeväckande
var att ingen av de andra ens opponerade sig.
Varför kan man ju under alla omständigheter fråga sig, det
finns många alternativ.
Men de två som verkar mest adekvata är att antingen har
heller inte de brytt sig om att lära sig en enda vokabel
engelska, eller så är de så vana med att ingen i deras
närhet kontrollerar språket i fråga och bryr sig därför inte
ett jävla skit om att någon säger fel.

Jag försöker som sagt ständigt att inte tänka på det här
tidevarvet, men det är svårt.
Dags att sätta på lite trevlig tonkonst och försöka knoppa
någon timme istället.
Så jag taggar fram till stereoanläggningen och sätter på
”Beautiful Freak” med ”Eels” och somnar ovanligt fort till
den undersköna musiken.

Kap 4 Tonight.
Checkar pendeluret när jag vaknat, det står 00:13.
Va bra. Att jag vaknade så sent alltså, har jämt gillat
natten mycket mer än dagen.
På natten behöver man i alla fall inte kämpa för att
avskärma sig, man kan till och med gå på en promenad utan
att möta massa människor!
Tack för att du finns natten, dej hatar jag inte det minsta!
Faktiskt.
Funderade en stund över att tjuvringa till någon och fråga
om det är här man bokar resor till rymden, men förkastade
idéen lika skyndsamt som jag kom på den, visst det hade
varit gudomligt elakt att väcka en knegar familj mitt i
jobbarsömnen, men att höra en skrovlig Svensson farsa skria
som besatt över mitt smålistiga lilla trick hade
gissningsvis bara gjort mig irriterad.
Och grejen med det hela var ju faktiskt att irritera, inte
bli irriterad.
Eller för att nyttja en liten kliché; ” Den enda sanna
lyckan är någon annans olycka” .
Riktigt så sadistiska är ju i och för sig inte mina
barbariska anlag, det är bara det att ofta är allt så grått
och trist att det liksom behövs små lustigkurrar som jag.
Tyvärr finns det inte så många som uppskattar mina skämt,
jag tror att det beror på att det inte förstår, men
antagligen är det för att jag är vidrigt tråkig.
Njaa, nu börjar jag bli smått förbannad.
Man kanske skulle ta å ge sig ut på en vidunderlig
knarkodyssé genom Sverige.
Eller Polen, va fan skall jag göra i Polen förresten?
Ja just det, knarka, knarka som ett jävla svin, äta LSD med
gaffel medan jag sörplar amfetamin å röker crack å har en
kanyl heroin i mina skithåls vener.
Hmmm.. nä.. det är nog ingen bra idé, fast visst, det låter
både annorlunda å lockande.
Om sanningen skall fram så har jag aldrig knarkat.
De värsta knarkarna jag vet, i och för sig hatar jag alla
knarkare, men de jag hatar allra allra mest är nog de som
säger med lite belevad kvasi- hippieröst.. ”Min personliga
åsikt (klart en åsikt är personlig, även om man stulit den
är det man själv som uttrycker den) är att knark inte är
någonting annat än omoget trams, man skall kämpa för den
inre och yttre friden genom att bli så kallat hög på livet.”
Skitsnack.
Jävla idioter, de skall bort, jag kan inte andas.
Apropå Polen som jag nämnde nyss, jag har en väldigt
speciell relation till Polen,
Polen var det första tecknet på min övermänskliga
intelligens.
Here it goes..
Det var en sommaren till sjunde klass, jag och hela min
familj bodde i min kära mormors hus.
Ja, vad har detta med Polen att göra?
Lugn för i helvete, poängjäveln är för fan på väg.
På god väg.
Vi bodde grannar med ett par i femtio årsåldern, herren i
förhållandet (som skulle visa sig vara sjukligt argsint) var
från Polen och hade tydligen fastnat i tonåren där han
ständigt hade varit tvungen att bevisa att han som var från
Polen minsann var värd lika mycket (om inte mer) än varenda
självgod djävla svensk.
Grejen var den att vi hade tvättlina nästan precis bredvid
denna djävulskt idiotiska familj.
Våran familj har jämt hängt upp tvätten lite hur som helst,
(visst, merparten av min familj är knegare, men tvätt har
liksom aldrig blivit en del av knegeriet, lite för
finkänsligt kanske?)
Och till en början hängde deras tvätt också lite hur som
helst, precis som våran vill säga.
Jag hatar tvätt, bara så ni vet.
Det påskyndande medlet till hans tysta vredesmod var
givetvis jag.
Jag stod oskyldigt å sparkade boll mot deras staket när
gubben kommer fram och börjar kallprata, vid detta tillfälle
hade jag ännu inte kommit underfund med hans lilla defekt.
Men jag hade i förbifarten hört något om att hans ursprung
inte var svenskt.
Så jag sa rakt ut och helt utan baktankar ”Du kommer inte
ifrån Sverige ifrån början va?”
Då föll hans för så respektabla och lite smått föraktfulla
blick, den föll och föll, tills det såg ut som om hans ögon
faktiskt tårades en smula.
Det blev tyst en stund.
Sen sa han med ett kvalfullt tonläge ”Nej”
Jag insåg snart att om jag spelade med skulle jag kunna
iscensätta något riktigt riktigt kul, för det var nu
uppenbart att jag snuddat vid en väldigt värkande punkt… Det
blev liksom som när hajar vädrar blod, vänd mig ryggen så
sticker jag kniven i dig..
Och om jag väl startar något (vilket jag givetvis sällan
gör) så tycker jag att det skall fullföljas med ackuratess,
alltså lika bra å vrida om kniven, hälla salt i såret, slå
allt vad jag kan på den ömmande punkten..
Men det gällde givetvis att spela med på ett bakslugt sätt,
Nu snackar vi djuppsykologi.
Jag måste alltså spela helt ovetande om hans lilla åkomma,
medan jag även spelar lite smått retfull och kanske medveten
om det han vill dölja, så måste jag även verka naiv, så att
han kanske inte tror att jag är mogen nog att ens fundera
över honom och hans problem.
Så lägger jag mina kort rätt kommer han att bli mäkta brydd
och kanske drabbas av angenäma Flashbacks från barndomen och
massor av andra små nöjsamma saker, och alstret blev minst
sagt roligt, mer om det snart.
Jag sa i alla fall ”Jaha, du kan inte ha bott i Sverige så
länge, jag menar du känns lite importerad, Jag vet inte hur,
men du passar liksom inte in på något sätt, tro inte att jag
är rasist, för det är jag definitivt inte, men det är något
med dig, något speciellt, något obeskrivligt, du passar inte
in”
Efter att ha sagt dessa ord i en ursinnig fart sa jag snabbt
”jag måste sticka”,
Och sprintade hem medan tårarna forsade ur mina ögon, av
skratt förstås.
Två dagar senare upptäckte jag att deras tvätthängning
reformerats,
Det var ingen vanlig förändring, skillnaden var liksom natt
och dag, Sverige och Polen..
Tvätten hängde nu i ett absolut arrangemang, strumpor för
sig, strumpor med samma längd för sig, Nya guldbelagda
klädnypor, nya kläder (!), jag svär alltså, du har aldrig
set en mer pedantisk tvättlina.
Ingen i min familj förstod varför deras klädstreck så
drastiskt hade bytt skepnad, från ordinär till fullständig.
Sanningen var att det nu utspelades en bekräftelseprocess,
en tyst maktkamp, en sinnesjuk orgie i perfektionistisk
tvätthängning!!!!
Fast en kamp var det ju aldrig, och skulle aldrig bli, men
det roade mig å det grövsta.
Och trappades ner?
Nej, inte en chans, det blev värre, osunt mycket värre.
Genom ganska ansträngande efterforskningar hade jag fått
reda på att han utförde tvätthängnings riten på natten, för
i sin enfald ville han få allt detta att te sig fullt
normalt.
Det skulle verka som om han bara haft en snabb släng av
influensa och därför inte brukat sin normala
tvätthängningskapacitet.
Allt var strikt off the record.
Så jag tvingade mig själv att gömd i trädgården sitta uppe å
vänta på honom,
Timmarna passerade givetvis i snigelfart, men det var värt
det.
För klockan fyra på natten, kom en man (givetvis vår Polske
vän) utspringande bärandes enbart rånarluva och ett par
skitiga gubbkalsonger.
Han gick fram till tvättlinan och plockade upp följande
instrument ur en Ica-kasse;
Tumstock, förstoringsglas, nypolerad klädnypor och en
pincett.
Sedan följde de ovillkorligen roligaste fyrtiofem minuterna
i mitt liv,
Jag skrattade så jag spydde medan den där galne polacken
kutade runt på sitt eget lilla ambitiösa vis och gjorde
sysslorna som skulle skänka honom ett stort accepterande
från familjen bredvid.
Å det här med rånarluva, trodde han allvarligt att om någon
skulle få syn på honom bärandes den, hängandes tvätt i sin
egen trädgård ens skulle tänka på vem det var som döljde sig
under luvan.
Men något bekräftande fick han aldrig, det var ju för fan
inte ens någon som visste att han kände sig som en knähund.
Och han måste ha sökt efter vår svaga punkt; tvätthängning,
för att kunna överbriljera oss på något sätt, jag menar hur
jävla patetiskt sjuk är inte det?..
Men under den sommaren ändrades mycket..
Polacken blev väldigt fåfäng, köpte nya bilar, byggde om
huset.
Ja, han levde som en kung, över sina futtiga tillgångar.
Han grävde sin egen grav.
Men lite credits skall han fan ha, originell så det räckte
var han ju.
Man kanske skulle dra på knarkturné genom Polen ändå,
Jag menar, den där jävla sommarn glömmer jag aldrig.
En sak måste jag verkligen tala om nu, jag tycker inte ni
skall tro till hundra procent på det jag berättar, det är
nämtligen så att jag brukar ha väldigt lätt för att
överdriva en smula,
Om sanningen skall fram.

Helvete, kom just å tänka på att jag blivit övertalad att
hänga med ut till en Pub i morgon,
Fan.
”Johan kom igen, det blir kul”
”vad blir kul”
”ähh.. fan du vet.. allt.. bara.”
”nä jag kan inte komma på något roligt med att sitta på ett
ställe där man egentligen inte får va och titta på
människor”
”fan, skärp dig, det blir kul, du vet, träffa folk, fixa
brudar”
”Åh, vilka brudar, jävlar.. nej jag vägrar”
”Kom igen nu”..
Jaja, sådär fortsatte det ett bra tag, jag blev helt enkelt
tvungen att följa med.
Fyfan.. vad i helvete skall man med vänner till?
Jaja, anyway.
Jag somnade snart igen, men tyvärr i ett jävligt irriterat
tillstånd,
Jag låg och tänkte på de intellektuella, förslagsvis på
aftonbladets kultursidor.
Dom är så oerhört vidrigt äckligt jävla patetiska.
De för verbala krig mot varandra, alla så kallade
intellektuella, som jag nu väljer att kalla skalbaggar.
För eftersom vi är djur så ligger det i vår natur att inte
diskutera för mycket.
Men visst diskussionen får gå till ens viss gräns, sen är
det dags att banka skiten ur varandra i en vild fight. Jag
skämtar inte.
Så är det, och så bör det gå till.
Men i och med den samhällsbild vi har nu så står
skalbaggarna nästan längst ned, de bor bland pedofilerna,
seriemördarna, hororna och snabbköpskassörskorna.
Till och med pedofiler slåss när de blir aggressiva,
skallbaggarna slår hårdare på tangentbordet eller vessar
penna; Självbekräftelsen kan börja.
Skalbaggar med ett skal, en sköld av verbalitet, men ingen
trygghet.
Våld slår igenom det som inte finns, för ord gör bara ont om
man bryr sig om dem.
Alltså, Charles Bukowski är en bättre människa än William
Shakespeare för han hade med lätthet bankat skiten ur den
kärlekskranke fjollan.

Kap5: Duschen och det.
Jag står i duschen och klockan är runt 18:00, har precis
vräkt i mig en vidrig middag så snabbt som möjligt för att
slippa känna smaken.
De övriga familjemedlemmarna njöt utav middagen.
Jag kan aldrig njuta av mat som inte är min favorit mat.
Så enkelt är det.
Det har att göra med skitsnacket ”man skall vara nöjd med
vad man får”.
Varför? Varför?
VARFÖR?
Skall man vara nöjd med något halvdant när man vet att man
kan få det som är mångdubbelt bättre?
Ett exempel (vet inte varifrån.. men vad i helvete spelar
det för jävla roll, det är fan ett exempel ändå.)
En dam pratar med en väninna när en tredje dam kliver in i
bilden och säger.
’Jag har köpt en ny cykel’
’Jaha, är det någon speciell cykel, är den bra?’
’Ja, det tror jag nog, det är en sån här med 21 växlar’
Då säger den förut passive damen:
’Nja du, va i fasiken skall du med så många växlar till, man
klarar sig utan’
’Jo, men det är ju så många backar när man cyklar hem från
jobbet’
(alla damerna sitter alltså i lunchsalongen på sitt jobb,
som är dåligt beläget, det är backar höga som Visby soptipp
på hemvägen.
’Jo, det är backar, men man klarar sig, man klarar sig’

Det här mina damer och herrar är den tragikomiska poängen.
Men nu för tiden har jag svårt att se komiken i liknande
situationer, jag blir bara äckligt förbannad.
Jag menar, VARFÖR är idioten nöjd med att bara klara sig,
när hon vet, hon vet verkligen att för några ynka
hundralappar extra kan hon förbättra sin vardag något
obeskrivligt.
Det hör knegarnas självplågeri till.
Det gäller tydligen att jobba tills semestern börjar (men
aldrig se fram emot den),
Sedan jobbar man på semestern och sedan jobbar man igen.
Den ständiga prostitutionen går mig på nerverna, att sälja
sina krafter för att inte göra något av det man tjänar, för
man klarar sig ju faktiskt ändå.
Vem vill klara sig om allt ser ut som det ser ut?
Jag vill aldrig klara mig, den dagen jag bara klarar mig
tänker jag inte klara livhanken.
Det ligger i min natur att njuta.
Jag är en njutare, en kritiker, en jävla idiot, vad du vill.
Men jag slösar inte på livet i alla fall.

Jag kammar håret och klär mig, de andra skulle hämta upp mig
vid niotiden,
Skönt, ännu ett tag kvar.

Kvart i nio, paniken frodas, jag går ut i köket och hackar
lök för att lugna mina nerver, jag börjar gråta och så
börjar jag gråta på riktigt, det ringer på dörren.
Jag torkar mina äkta tårar och öppnar dörren leende med
vetskapen om att jag lika gärna kunde vara död.


Kap6:Dessa idioter.

Vi (jag, Kiffe och Jake), strosar hästbacken ner, klockan är
ca 00:15 och vi är alla lite druckna efter att suttit på en
patetisk förfest.
Jag är livrädd för alkohol, livrädd för att tappa den lilla
kontrollen som jag faktiskt har kvar.
Vi styr kosan mot ”The Appeljack”, som är en sån där
omoralisk pub som släpper in de mesta folket, och eftersom
både jag och Jake är under arton så känns det inte så
läskigt att gå in.
Det är massor av folk överallt givetvis,
Vid ett staket precis utanför en leksaksaffär står det ett
gäng invandrare och pratar hätskt på ett främmande språk.
De vill slåss med någon tror jag, alla vill slåss, jämt.
De har säkert knivar och andra vapen också, men helst av
allt vill de antagligen bara slåss,
Och om allt går bra så skall de slåss fem av dem mot en
eller högst två andra killar.
Annars finns risken att de tappar sina ansikten, och då
kanske ingen av dem får sig ett ligg,
Eftersom det uppenbarligen är tufft att slåss, fråga vem som
helst.
Det är nödvändigt helt enkelt, lika nödvändigt för dem som
har svårt att prata som för dem som har lätt att prata, lika
nödvändigt för bankmän som för horor.
Det är en ond värld.
Vid en liten korvvagn står det fyra Svenska killar i
tjugofem årsåldern,
De är rasister tror jag, så kallade rashatare.
Undrar om de hatar människor eller negrer, eller så kanske
de är för dumma för att riktigt veta vad de hatar.
De äter i alla fall sina korvar medan de stirrar stint bort
mot samlingen med invandrare,
De båda grupperna vägrar att vika bort sina ilskna blickar.
Några sekunder senare börjar de gå emot varandra, de stannar
till framför en kristen liten affär som säljer Jesuskors,
stora fina, med vår gode herre på, de skiter i honom, de
skiter i alla just nu, de vill slå varandra, hårt helst.   
En av utlänningarna säger (på svenska) till en av rashatarna
, denne rashatare ser ut att vara något av fåraherde, ledare
för den vilsna skocken.
Måste bara förklara en enkel sak, tro nu inte att denna
skildring av våld har att göra med sågningen av
intellektuella, för jag är rasist, jag hatar alla människor
, och våld har jag inget emot, bara de används emot rätt
personer.
Alltså, invandrarna gör rätt som slår på rasisterna, och
rasisterna gör rätt som slår på invandrarna, fattiga gör
rätt som slår på rika, rika gör rätt som slår på fattiga,
alla som slår på någon gör rätt, bara de tror på saken de
slåss för, och om någon stryker med då och då så rör det mig
inte i ryggen, människosläktet är som sagt infekterat.
Nu är det väl uppenbart att jag tycker våld borde användas
mot de som förtjänar det, och vilka som förtjänar det är
olika från person till person.
Men anyway, invandraren sa i alla fall:
’vad jiddrar du om’
(båda grupperna börjar bli panikslagna, för det vet att de
måste antagligen slåss en mot en nu.)
’Vadå Jiddrar, din jävla svartskalle, vad gör du i mitt
land, du skall bort.’
Då kommer första slaget, en invandrare får in en fet smocka
rakt över näsbenet på ledaren, det hörs ett litet knakande,
ungefär som när man råkar trampa på en knäcke macka, det går
ett sus genom folksamlingen som samlats runtomkring och
blodet pissar åt alla håll.
Och så flyger de på varandra som hyenor, slår för allt de är
värda med endast en avsikt; att skada.
Det dröjer ca fem minuter innan det är över.
’Jaha, det var ju kul’ säger kiffe och vi promenerar vidare.
Vem som vann, det brydde inte en jävel sig om, det var ju
bara underhållning, ändå.
Kap:7 Growing emotions
Sitter knäpptyst och stirrar ner i det smutsiga kalk golvet
på den dekadenta puben.
Den är halvfull utav emotionellt störda knegare och
lurendrejare och bimbos och Svenssons och smarta och dumma
och äckliga och fulla och halvfulla och dumma och äckliga
och söta tjejer.
Och så jag.
Ord susar i mitt huvud ”jag är varken snygg eller trevlig”.
Jag är varken snygg eller trevlig.
Snygg eller trevlig, trevlig eller snygg.
Kiffe frågar om jag vill ha något från baren, jag säger att
en Jägermeister hade inte suttit fel, egentligen sitter det
fel för jag är redan jävligt packad, men just nu; vem fan
bryr sig?
Medans Kiffe är borta och Jake är på dass så märker jag att
en kille i moderna kläder sitter och tittar på mig.
Jag går fram och frågar:
’är det mig du tittar på?’
(Bredvid honom sitter en tjej som inte verkar sällskapa med
honom, hon har stora bröst.)
’Ja, vadårå?’
’ja just det, vadårå?’
’vad menar du, jag tittar vem på vem jag vill?’
’Javisst’ säger jag och känner hur ilskan bubblar som
kokande vatten.
Det här verkar vara en sådär kille som följer lagens långa
arm i så stor utsträckning som möjligt, men innerst inne är
han ytterst immoralisk .
En för jävlig paragrafryttare som nyttjar paragraferna för
att få utlopp för aggressioner över föräldrar med för stora
förhoppningar på den enda sonen kanske?
Han är nog ännu deprimerad över att han har insett det som
hans stolta far vägrade inse,
Lojalitet och sanning går inte ihop.
För han är helt klart uppfostrad i en knegarfamilj, där
sanning och lojalitet har varit ledstjärnorna.
Men en dag varje år kommer ett konkret bevis på att dessa
två teser icke kan beblandas på ett funktionerande sätt.
Dagen vi snackar om är givetvis påfundet julafton.
’Pappa, måste vi åka till Farmor & Farfar i år, man får så
dåliga presenter’
’Vaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa??, om du så får enbart en satans
kotte så kniper du käft, tackar och ser förbannat lycklig
ut!!.. fattar du det??’
’Men, Pappa du har ju lärt mig att man aldrig får lov att
ljuga’
’Hmmpff.. ehh.. TYST!!!.. Du inkräktar på helig mark, tänk
aldrig på det där igen för då kommer trollen och tar dig,
och styckar dig, det här är gravallvarliga saker förstår du
lille vän’
’Okey Pappa, jag lovar’
Men den förbannade lille oäktingen kunde givetvis inte sluta
att tänka på det.
Hon kom fram till det som stämde.
’Hallå i huvudet’ säger han.
’Hallå i det enfaldiga huvudet’ säger jag.
’vad menar du med det?’ kontrar han.
’Jag menar att du inte är på min omänskliga nivå, din skit,
stick’
han sticker, och jag är kung.
Tjejen tittar lustfyllt på mig och jag tror fan att hon är
kåt.
Hon verkar förövrigt vara smart, eller så är det bara min
kuk som vill att hon skall vara det, vad vet man.


Folk dansar som besatta, musiken dunkar, allting är neon,
allt är
urk. jag spyr i hennes knä, massor av majs och ris. Hon ler,
ger
mig sitt nummer, jag skrattar, kliar mig på kuken, pussar
henne på
munnen och går hem utan att säga hejdå till någon.

Skriven av: J.Fritz