Hur man stannar kvar...

jag vet hur man flyr men inte hur man stannar kvar
jag hade en gång i tiden en framtid som låg klar
den är borta för länge sen
jag hittar aldrig dit igen
jag dryper av min ensamhet
vill inte ha det så men det här är allt jag vet
jag stöter bort alla som finns för mig längs vägen
isolerar mig själv i alla lägen
jag är rädd, för lycka, för kärlek, för livet
stänger in mig och ingenting är givet
livet är ingen dans på rosor men om jag ändå kunde skymta en blomma då och då
jag är så jävla trött på alla törnar jag går på
livet ter sig så kallt och hårt
ska det verkligen vara såhär jävla svårt?
bedövad av psykofarmaca vandrar jag som i en dimma
jag sjunker ner i ett bottenlöst hål o kan inte simma
jag dränker min ensamhet med tabletter och alkohol
bedövar mitt borderline-psyke som en gång var som av stål
jag har haft mina chanser till kärlek men sumpar det direkt
min framtidstro är för alltid utdöd och släckt
jag skär sakta sakta tills blodet rinner
äntligen kan jag andas ut och alla bekymmer försvinner
i samma stund som blodet stannar av
är allt lugn borta som blodet gav
jag är åter tillbaka i mitt destruktiva mönster
orkar inte bry mig om sprickorna i kaklet och fläckarna på mitt fönster
jag stänger in mig och drunknar i min ensamhet
vill inte vara såhär men det här är allt jag vet
jag vet hur man flyr men inte hur man stannar kvar
mitt destruktiva leverne är allt jag har
hur ska jag kunna återgå till det vanliga livet
när allt är så skört och ingenting givet
jag orkar inte kämpa mer, det är över
jag sväljer några tabletter och känner hur de söver
jag vill inte längre, orkar inte mer
jag sjunker ner i hålet, jag vet inte vad som sker
det är över, jag lämnar in
jag är död, levde jag någonsin?

Skriven av: jenny