Kategori: Dikter
- - - - - -
I fönstrets stora glas är världen som julen då,glaset förtydligar detaljerna jag vill se,snön är som i orden.Saker vi tänker har lagt sigöver slottet, kyrkan och akademikerna utanför.Gustavianum försöker fortfarande dö.På ett café i stan, under vinterljus och vattensom speglar mig,sitter café lattedrickare och vägrar sluta tro,de skrattar och filosoferar i en halvtimme,innan allt är tillbaka.Jag ser dem bara utifrån.Från fönstret i sal X på universitetshusetär en försvunnen stad allt jag ser.Än så länge är det morgon;det är fredag och jag har bara en endaanledningatt träffa en kvinna.Morgonen visar mig fasaderna som ryssarnaklär med fotoljus varje vecka.Jag brukar se deras bussar vid S:t Olofsplan.Kvinnan jag ska träffa har svart, varm hudoch låter osäkra ord strömma allt för fort.Jag hör Stagnelius.Han brukade också gå längst Ölands stränder.Var han inte här?Jag har kanske drömt det.Om hon är en text är hon Stagnelius.Hon är så olycklig,hon är så ensam i massan.Hon är så vacker i Observatorieparkens våta snö.
Skriven av: Carl Lindgren
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Anna Maria Simeonidis
Kvinna i 40 års åldern med två stora barn och en sambo. Har precis upptäck vilken terapi det är att skriva. Skriver om det som behöver komma ut. Och sånt som intresserar mig och är aktuellt just…
På andra plats denna veckan: M.J. Jaatinen