I vinden från havet

I vinden från havet

I

i vilken slags tillvaro skulle rädslan och oron kunna lägga sig
så att vi bara skulle kunna leva just nu ?
kanske en ljum sommareftermiddag då alla tankar bara suddas ut i den ljumma vinden från havet

vad var det som var så angeläget ?
vad var det som var så komplicerat ?
vad var det som oroade så ?

du vaknar tidigt eller sent en morgon
och ser solljuset filtreras genom grenverket på ett vajande pilträd
du är omgiven av alla vänner du någonsin känt
alla dem som du har tyckt om
du äter en lång frukost tillsammans med några av dem
och du har så mycket tid att du äntligen hinner prata färdigt
med några idag, några imorgon
kanske några i natt för då kan du bara sova längre i morgon
och du känner till din förvåning hur orden kommer till dig
de oförlösta orden och all din innestängda längtan
och dina obesvarade frågor som har legat nerpackade så länge
för att du hade gett upp hoppet om att få några svar

du får ströva över de blommande gröna ängarna
eller längs de vågomsvallade stränderna
ensam ibland
tillsammans med någon ibland
ibland vilt debatterande
ibland alldeles tyst

när ni åker ut och fiskar får ni så underliga fiskar som ni aldrig förut sett
men de ger en mättande fiskgryta som räcker till alla
och det skummande ölet släcker er törst

när ni tar fram era instrument och börjar spela
finner du att det inte bara låter precis som du vill
utan du får också melodier som bara kommer till dej
ur ditt inre och ur de andras spel
och nya mönster växer fram som speglar många av de stämningar
ni gått igenom under livet
ett stort vemod över det som aldrig blev av
ilska över alla orättvisor och allt meningslöst lidande
men också glädje över världens skönhet
och gemenskapen och kärleken emellan människor

när ni tystnar i sommarnattens ljumma mörker
märker ni plötsligt att vinden har mojnat
brasan sprakar och stjärnorna tindrar
och fastän Gåtorns Gåta inte ens låter sig formuleras
eller ännu mindre låter sig besvaras
anar ni ändå att just nu är det er tur att leva


II

och jag vill alldeles särskilt framhålla
att ingen av dem hade varit med förut
detta kom fullständigt överraskande

de var långt ute på havet
i allt solglittret
då allt bara glittrade mer och mer
och tiden avtog i hastighet

en vaknatt på fastande mage
en förmiddag på resa
och äntligen ett riktigt skrovmål gjorde dem sömniga
ögonen sved av den fina vita sanden som blåst ut med heta vindar
från en främmande kontinent

allt var bara blått och guldglitter
och vindarna virvlade ljumma
och plötsligt såg de allt uppifrån i lufthavet
de bara släppte taget och kände all oro virvla iväg

vita vingar och sjöfågeldun
tiden stod nu nästan stilla

bubblande svirrande toner
i vindens brusande klanger

små molntussar i snurrande stoder
och långt där nere vattenmassorna
med mäktiga vågberg som nästan stelnat i sin långa färd över oceanerna

även musiken avtog och en annan slags tystnad tog över
blott en enda utdragen dov ton som från ett mycket avlägset vattenfall
eller flera jättelika mässingshorn som spelade samma ton utan avbrott

himlens intensivt ljusblå färg övergick i en mer dunkelblå nyans
där de kunde ana rymdens svärta och ännu mycket större djup än oceanernas

främmande stjärnor med fjärran okända världar
på egendomliga planeter
med fullständigt annorlunda kulturer
där däggdjurens och människornas oroliga vaksamma sinnen skulle verka obegripliga

efteråt sa ingen av dem något till någon annan
de pratade heller inte om denna resa med varandra

Skriven av: Olle Bergström