Ingen hör när tystnaden skriker "

Ingen hör när tystnaden skriker"

Hur ska man tala
när orden blöder?
Vad ska man säga
när tungan är tyngre än hjärtat?

Hur ser man klart
när världen är dimma,
när varje steg är ett fall
och varje andetag
är ett skrik man svalt?

Vad vill du veta
som du inte redan dömt?
Hur länge kan jag bära
det här skalet av styrka
innan jag faller,
spricker
och blir spillror på golv
ingen längre sopar?

I mitt huvud –
en storm utan centrum.
Alla tror jag är farlig,
en varg med blod i munnen,
men jag är bara trött.
Jag är bara…
en människa
med hjärtat i trasor
och själen i skrik.

Jag vill leva
utan skammen som klibbar
som en skugga i nacken.
Jag vill inte vara monstret
i andras ögon,
bara en kropp
som andas utan att krossas.

Det här är min röst –
kaosets poesi,
misärens melodi.
Se och lär:
jag är magsår och katastrof,
och demoner som skriker
i skallen som sirener
ingen stänger av.

Vanligt liv –
det är en saga.
Jag lever i illusion,
en spegelvärld
där inget stämmer
och ingen ser.

Jag vaknar på tå,
andas på gränsen
mellan tårar och tomhet.
Mina synder
stannar kvar som ärr
ingen hud kan gömma.

Jag vill lämna.
Vill känna hur det känns
att älskas utan rädsla,
att finnas utan att falla.

Jag känner –
mer än du anar.
Men känslor sitter fast
som glas i mitt kött,
ett skärsår jag bär
bakom varje leende.

Jag är stämplad,
märkt,
låst bakom ögon
som aldrig ser klart.

Inget blir som det ska.
Allt jag bygger
faller innan det står.
Allt är svart –
som midnatt
utan morgon.

Jag mår inte bra.
Jag säger det,
jag viskar det,
jag skriker det.
Men ingen hör.

Jag vill bort –
högre än himlen,
förbi stratosfären.
Mitt hjärta är is –
glaciärdjup,
stilla och dött.

Lycka?
Jag har aldrig mött henne.
Bara sett henne dansa
i andras ögon.

Andra sparkade boll,
skrattade i solen.
Jag stod
med ena foten i verkligheten,
den andra i skuggan
av något jag aldrig valde.

Vem är jag?
Vem var jag innan allt?
Vem är du
att döma mitt mörker
utan att kliva in i det?

Alla föds rena.
Sen kommer världen.
Jag blev hård –
en kofot i handen,
men en pojke i hjärtat.

Jag vill vara god.
Jag vill vara glad.
Men jag är fånge
i en värld
där svek är modersmjölk
och tårar är valuta.

Snälla…
förstå mig.
Se mig.

Jag vill vara normal
men alla säger jag är sjuk.
Jag ropar –
men luften är för tjock
och öronen för döva.

Så jag går tyst.
Längre in.
Djupare ner.

Och varje år som går
blir ekot svagare,
och jag blir mer
ensam.

Skriven av: Armand