Ingenmans- och drömmarnas land

Febern bränner som tusen solar som lyser rakt på min nakna panna och huvudet dunkar som ljudet av tusen ånglok som kör runt inuti mitt skallben.
Jag svettas mellan de mjuka, svartvita lakanen men jag kan inte somna.
Varför?
Varför kan jag inte somna för?
Jag vill låta den djupa sömnen bära iväg mig till ingenmans- och drömmarnas land där allting är kontrollerbart.
Den fyrkantiga lilla digitalklockans arga lysande siffror skrattar mig hånfullt i ansiktet.
Va fan?
Jag ska ju upp och gå till jobbet imorgon.
Jag lägger mitt tunga huvud mot den mjuka kudden och försöker räkna får.
Ett får, två får, tre får… Äh, fuck it.
Jag kommer inte kunna somna ändå.

Den lilla gråa fläcken i det vita taket gör mig förbannad.
Försvinn din äckliga, fula fläck-jävel.
Hur fan hamnade du där?
Jo, nu minns jag.
Du kommer från den gråa kletiga häftmassan som höll uppe de självlysande små stjärnorna av plast som satt på det vita taket när jag var mindre.
Du kommer från de där självlysande små stjärnorna av plast som på nätterna bar iväg mig till ingenmans- och drömmarnas land.
Jag vill dit igen men febern bränner som tusen solar och huvudet dunkar som ljudet av tusen ånglok.
Va fan, jag vill ju bara sova.

Jag räknar timmarna till väckarklockans gälla ringande väcker mig till en värld av hat och förtryck och det är dags att sticka upp den kalla termometern i röven för att se om de dömande små digitala siffrorna låter mig gå upp eller inte.
För det är ju så det funkar nu för tiden.
Vi kollas av som på ett ändlöst löpande band.
Alla ska vi vara perfekta små lydiga marionetter.
Och är man för trasig eller imperfekt blir man slängd i soporna med inget att glädjas åt än de andra trasiga och imperfekta människorna som man får dela den djupa och illaluktande sophinken med.
Och den djupa och illaluktande sophinken fylls på sakta men säkert.
Snart kommer den bli full och rinna över.
Rinna över av trasiga och imperfekta människor som är trötta på skitlivet i sophinken och arga på de större människorna som sett till att de hamnat där.
Och då?
Vart fan ska ni ta vägen då!?

PANG!

Jag väcks med ett hastigt ryck av väckarklockans gälla ringade och sätter mig upp i den varma, mjuka sängen.
Den fyrkantiga lilla digitalklockans arga siffror som inte verkar lysa lika starkt längre, men som fortfarande skrattar mig hånfullt i ansiktet när de skriker att jag har försovit mig.
Jag sticker upp den kalla termometern i röven.
Jo, febern är borta och huvudet dunkar inte lika hårt längre.
Jag kliver upp ur den varma, inbjudande sängen.
Jag duschar och låter det varma vattnet skölja bort det sista av huvudvärken och nattens ensamma, tysta funderingar.
Jag klär på mig mina hårda och grova arbetskläder.
Jag äter en torr frukost.
Jag borstar mina tänder som blivit raka av de plågsamma, långa åren med tandställning.
Jag tar mina nyckar och går ut i den kalla, blöta världen av hat och förtryck och låser ytterdörren till mitt ensamma hem för att ta den långa bussfärden till jobbet.
Långt bort ifrån ingenmans- och drömmarnas land.

Skriven av: GandalfTheRed