Publicerat 04.10.2018
Kategori: Sorgliga dikter

Inlagd på psykiatrin

Jag sitter här i landstingets blåa mjukisbyxor, i en sjukhussäng i ett litet och omöblerat rum.
I korridoren hörs folk som går fram och tillbaka och pratar högt. I rummet bredvid mitt viskar en kvinna, jag hör inte allt men uppfattar att hon vill komma härifrån. I matsalen i soffan sitter en äldre man, han säger ingenting och stirrar ut mot intet. Han sitter stilla flera timmar i sträck, i hans gröna ögon lyser blicken blankt. I rummet bredvid den viskande kvinnan hörs en äldre dam som skrattar, hon är uppe i varv och går konstant runt och tjattrar. Längst ner i korridoren finns en ung tjej, hon lämnar aldrig rummet, jag tror att hon är rädd.

Människorna utanför har ingen aning om att vi sitter här, i varsitt rum, i varsin säng. Dem säger att vi är galna och inte mår bra, det här får vi höra varje dag. En sköterska håller mig i handen på kvällen, när tårarna rinner och andningen blir ansträngd. Hon kramar min hand hårt. När flera minuter har gått och paniken låst sig fast får jag några piller och hon säger god natt. Jag känner hur kroppen saktar domnar bort, är det min tur nu att få resa långt bort? Kroppen blir lättare och lättare och ljuden i korridoren hörs nu svagt, tankarna skingras i en ilande fart. Sköterskan som nyss kramat om min hand så hårt släpper nu taget och går därifrån. Jag ligger i en sjukhussäng i landstingets kläder, med ögon som nu ser suddigt, mina drömmar, minnen och tankar har nu helt försvunnit. Allting blir svart och ljuden hörs ej mer, det här är mitt liv det som ni aldrig ser. En ung kvinna ligger i en sjukhussäng, i landstingets kläder, en sköterska sitter i personalrummet och tittar ut igenom ett fönster. Det här är livet som ingen vill leva, det här är byggnaden där vi inte behöver existera.

MarikaOlkerud

Jag är en 30 årig, äventyrslysten människa som har stort intresse av att skriva och läsa. Jag skriver mycket om upplevelser från mina levnadsår, hur det är att leva med psykisk ohälsa och växa upp i ett samhälle som som glömt bort vikten av människans värde. Jag söker mig ofta tillbaka i tiden då jag känner en stor tillhörighet till det som var på förr. Snickarbyxor och skogen är min passion!
MarikaOlkerud är medlem sedan 2018 MarikaOlkerud har 7 publicerade verk