Inte alltid som man tror

Mycket långsamt gick hon upp för de sista trappstegen. Hon plasserade nyckeln i låset och vredom, hon öppnade dörren, som inget namn hade. Samma procedur som alla andra dagar. Kappan nästan halkade av och hamnade i en hög på det svart vit rutiga golvet. Väggarna som en gång hade varit vita var nu fyllda av svarta texter, meningar eller enstacka ord. Hon lämnade halen och kom in i ett rum där taket var en avbild av himlen. på väggarna satt stackar, av silver, med vita ljus. Fönstren på andra sidan rummet var nackna. Det var ditt hennes fötter styrde.
”Om sanningen en dag skulle komma skulle den aldrig mer se.”
Hon tittade ut genom fönstret och såg fåglarnas flyggande dans på den mörka himlen. Månen lös redan och några stjärnor titade fram.
Undertiden vände hon sig om och tog upp en tändare ur enna byxfickan. Hon tryckte till och trädde in i ett litet bibliotek. Rummet fylldes genast av hennes doft.
Tändaren fick åter eld och de fem ljusen i rummet tändes. Hon lyfte upp ett av ljusen och tittade på bökernas ryggar.
”Hur vi en gör kommer mörkret en dag segra och jag kommer att motta det med öppen famn.”
Hon plockade ner en bok från hyllan och öppnade den. de engång tomma sidorna var nu fyllda av svarta bläk bokstäver. Boken smälldes igen och ställdes tillbaka på sin plats. Hon lämnade biblotecket och den öppna dörren, som stod i hennes väg. Hennes kalla hand omfamna dörrhandtaget och tryckte nedåt.
”Varje bok är fylld av ord, som bildar ett sammanhang, som bildar tankar, som tillslut leder till olycka.”
Hon gick in i rummet och mörkret slukade henne i sin omfamning. Knäna veck sig och de isiga händerna täckte hennes ansikte. Tårarna började sakta tina upp de frusna fingrarna. Mörkret blev allt tättare omkring henne. Det svarta mörkret forr genom lägenheten och släckte alla ljusen. Tysnaden kom lika fort.
Likblek satt hon kvar. Händerna hade förlänge sedan lämnat hennes ansikte.
”Genom mörkrets dörr jag vandrar för att finna den Svartes sanning.”
Hon stod nacken framför spegeln i badrummet. De rödda ärren lyste på den vita kroppen. Tillsammans bildade de ett mönster eller ord. Ord som flött ihopp till meningar, meningar som flött ihopp till texter.
Utan att vata vad hennes hand gjorde började nya ord bildas på hennes kropp.
”Varför detta mörker, som jag med öppna armar välkomnar. Ljuset slocknade och världen blir mörk. Med en tändare jag åter ger oss ljus.”
De få orden blöde och värkte. Rakbladet hamnade i handfattet där blodet sakta sjöldes bort under det rinnande vattenfallet.
Den här gången han hon aldrig fram till förbandslådan. Blodet hade reddan slutat rinna.
Långt borta hörde hon telefonens räddande ringning.
”Mörkret öppnar sig och en stig tittar fram. Ta ett steg för att komma vidare.”
På golvet låg hon ensam med mörkret som täcke. Där ligger hon än kvar.
”Jag är snart framme.”

Skriven av: jessica helleberg