Publicerat 11.06.2018
Kategori: Dikter om kärlek

Inte bara min kärleksförklaring

Du får alltid höra att jag tycker om dig. Att du är min helhet. Jag talar ofta oblygt om min kärlek till dig. MIN kärlek.
Men bortom den där förblindade lidelsen, är du utan tvivel mer komplex än så.
Om jag höjer dig till skyarna så är det för att du förtjänar att höra vad du är. Vad du har. Vad du själv har valt att vara.
Det här är inte en text om min kärlek till dig, utan en text om vem du faktiskt är, utanför mig.

Du förbluffar Du tryggar Du glädjer
Du gör lugn Du inspirerar Du lever

Från ovan ser jag en person som med sina bara händerna, gräver för det han tror på. Han hugger i sten för att göra sin grund så stabil som möjligt. Han blöder för att alla han älskar inte ska behöva balansera på sina egna bräckliga broar. Han sliter mer än vad en människa egentligen mäktar med; och trots det står han alltid där, redo att ge mer.
Där står en man, blott omgiven av besvär. Blott omgiven av motstånd och motgång. Omgiven av ett mörker där dem allra flesta faller ner. Men mannen där ser ljuset någonstans och ler. Du har styrkan att vända det onda till någonting gott; och du visar med lätthet upp att livet är stort.

Jag minns så väl när jag träffade dig för första gången. Hur du var så lättsam, hur du var så tryggad, hur du var så fullgången. Du bringar en tro om att allting ska bli bra. I din närvaro uppstår ett lugn som inspirerar oss andra till att bara vara dem vi ska.

Mannen där som sliter sig grå för det han tror på, han som man aldrig vill släppa taget om. Han visar styrka genom sina varma andetag, han älskar livet nästan oavsett vad. Han inspirerar till att vara sitt bästa jag. Men framförallt, förstummar han med sin höga moral. Sensationellt häpnar med sin godhet, och ger stryrka till att ta stora val.

Du förbluffar Du tryggar Du glädjer
Du gör lugn Du inspirerar Du lever