Publicerat
Kategori: Dikter om livet

Jag är rädd - för mig själv

Jag är en snart 14 årig tjej som för alltid har älskat livet men så här känns min DEPRESSION. Och jag vill att du ska läsa detta för jag vet att många tonåringar och vuxna känner som mig.

Jag har ingen att prata med för jag är ju den utan problem jag har de ju bara "bra", det är inte sant. Jag gråter på nätterna och hör skrik i mitt huvud att jag inte räcker till. Folk skärs sig och får uppmärksamhet, inte ja jag bara är här. Var glad, var snäll, trösta, le, ingen kommer annars vilja ha dig. Du vet inte vad jag går igenom är den vanligaste meningen jag får höra, vet du? Folk leker med mig som om jag är en docka jag blir inge plötsligt bästa vän med någon, jag vill lita på den men sanningen är att jag inte litar på någon. Det fins de som får mig att skratta och bli glad men jag kommer aldrig bli första hands valet. Det fins folk jag älskar som får mig att hata mig själv och andra men jag kan inte säga emot.. Då kommer ingen gilla mig jag kommer bli själv lämnad i mörkret. Man blir nedsparkad till marken, det fortsätter tills man ligger där på botten och är själv men om man kämpar är det något som lyfter upp dig igen och det blir bra... NEJ nät man står upp igen på sina vacklande ben väntar livet på att man tror man har fått en stadig mark, då rycker det till. Först rasar något litet sedan något annat men plötsligt kommer sparken och allt rasar på samma gång du ramlar ihop och ligger där på marken igen så jag ligger kvar, jag har blivit nedtryckt, sparkad och slagen av livet själv, mitt liv, vilket liv? Det finns snart ingen anledning att kämpa sig upp igen. Jag vill bara komma upp ur denna grop av mörker och slå tillbaka men det finns ju inget att slå tillbaka på. Mina egna ord börjar försvinna ur min syn "Det blir alltid bättre det kan ta tid men det blir" men NÄR jag vill inte vänta, kan jag vänta? Jag vill inte va perfekt jag vill bara vara mig men kan jag det utan att förlora det sista som gör mig glad. Fotbollen gör mig glad, stolt och jag får kämpa och ge mitt allt men det blir svårare o svårare att ens hålla fast vid den, är jag verkligen den enda som vill? Jag vill göra nått med mitt liv.

Det sägs att när dörrar i livet stängs öppnas andra, var? Mina dörrar stängs inte i sånna fall de strimlas sönder till små lisor som jag sedan får limma ihop igen med mina bara händer och när jag väl är klar blir jag glad jag försöker öppna dörren men det går inte det är fel det var blivit fel igen. Den glädje sipprar snabbt bort och det fins inget annat att göra än att börja om men vad är det för idé då andra dörrar samtidigt flisas sönder jag kommer aldrig hinna, jag vill ge upp men jag säger till mig själv att jag bara är feg, för feg att våga va mig själv men jag känner mig STARK när jag gråter, när jag på en o samma gång går igenom allt hemskt som hänt som jag behållt inom mig och släpper ut det i EN tår fylld av starka känslor. Men det är sant jag är rädd för vad som kommer hända men jag är inte feg jag är RÄDD MEN STARK

Men jag vet inte vad som händer med mig, jag har vänner/familj o jag vet att de älskar mig men det är det i mitt huvud, att jag inte räcker till jag börjar bli rädd för mig själv. Det är som om de små skriken och ropen i mitt huvud tar över min kropp som om jag inte styr min kropp själv.

Jag ska snart fylla 14, men jag längta inte det kommer ändå bara vara ett nytt år och nya mål jag aldrig kommer nå.

Tack att du tog dig tid.

Skriven av: Sofia deprimerad (14 år)

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Gabriel Andersson