Järntorget,Under klockans öga,Moder svea

järntorget


ett torg med armar åt alla vädersträck
tore strinbergs fontän
illustrerar alla världsdelar.


poeten dan andersson vänder sitt ansikte
utåt,och blickar mot den människoflod
som alltid är i antågande.


ifrån tullens fönster ser världen
annorlunda ut,än från järntorgets
trista gråmodulerade ansikte.


jag fångas av ögonblicket och vet
att världen stormar runt
alla hörnen.



det verkliga är verkligare än orginalets
världsbild och allt stannar upp i
järntorgsperspektiv.


linnegatan slungar sin del mot hamnens
mörka gravaltare,och älven sväljer ljuset
innan kulörerna från glasrutornas innanför-
perspektiv kysser markens fötter.


så står järntorgsmaffian och klänger
mot bänkarnas grönfärgade massa,och innan
ordet kommer så vet ingen hur torget
funnit sin plats på jorden.




under klockans öga




under klockans öga,står en kvinna
i ett strillande regn
hon väntar ett öde,hon väntar
sin tid.


det är tyst,endast ett smattrande
hörs emot hennes paraply
omsluten av mörker
och alls ingenting.


mitt i det mörka,och i mitten av
allt,är det ett lyster
under en klockas öga är tiden
allting som fångar.


det kommer en vind,det susar genom
trädkronorna
och det är bara ett strillande regn
och en kvinna som väntar.


under en klockas öga,är världen
tillvänd
den är bara ett öga
som ryms inom en ram av tid.


kenneth insulahn




moder svea



oh moder svea luften är tung och ut-
rymmet begränsande
det är trångt att röra sig
i städerna,bröstet är fyllt av damm.


det är något mer än alla stjärnorna
det är något mindre än mig själv
jag blir tyngre
som om gyttja omgärdade min
lekamen,det är kvavt och unket.


som om alla fönster var stängda
under eoner av tid
som om snaran låg runt halsen
och sitta låst och trampa vatten.



jag låter alla mina drömmar komma till
framför spegeln
där alla mina färger finns
jag vänder till en dörr,och ser en bakgård
omgärdad av en mur.


Där låter jag drömmen bli en verklighet
där finns jag med fantasi
och solen lyser starkt och glädjefyllt
andningen är inte som den borde
som om för mycken värme
lagt sig runt allting.



jag sitter i ett fängelse
och dimman ligger tät,så tät
att ingen, ser eller hör
varken framåt eller bakåt
det är något mitt i mellanb då och nu.


där finns inget hopp,ingen kärlek
bara brustna illusioner
och jag siktar högt och lågt
för där bortom bor en rymd av kärlek
jag vänder om tills olusten styr och
allting går i samma spår,



samma gamla film i lika rörelser
och allt det gamla hyckleriet
oh moder svea allting skulle bytas ut
så det friska bränner fast
som kyla när den ger kinderna sin lyster.



och snö som ligger vit mot en fond av svart
och begränsar alla utfarter
i tidens flathet
rinner alla spåren ut.



järntorget


ett torg med armar åt alla vädersträck
tore strinbergs fontän
illustrerar alla världsdelar.


poeten dan andersson vänder sitt ansikte
utåt,och blickar mot den människoflod
som alltid är i antågande.


ifrån tullens fönster ser världen
annorlunda ut,än från järntorgets
trista gråmodulerade ansikte.


jag fångas av ögonblicket och vet
att världen stormar runt
alla hörnen.



det verkliga är verkligare än orginalets
världsbild och allt stannar upp i
järntorgsperspektiv.


linnegatan slungar sin del mot hamnens
mörka gravaltare,och älven sväljer ljuset
innan kulörerna från glasrutornas innanför-
perspektiv kysser markens fötter.


så står järntorgsmaffian och klänger
mot bänkarnas grönfärgade massa,och innan
ordet kommer så vet ingen hur torget
funnit sin plats på jorden.




under klockans öga




under klockans öga,står en kvinna
i ett strillande regn
hon väntar ett öde,hon väntar
sin tid.


det är tyst,endast ett smattrande
hörs emot hennes paraply
omsluten av mörker
och alls ingenting.


mitt i det mörka,och i mitten av
allt,är det ett lyster
under en klockas öga är tiden
allting som fångar.


det kommer en vind,det susar genom
trädkronorna
och det är bara ett strillande regn
och en kvinna som väntar.


under en klockas öga,är världen
tillvänd
den är bara ett öga
som ryms inom en ram av tid.


kenneth insulahn




moder svea



oh moder svea luften är tung och ut-
rymmet begränsande
det är trångt att röra sig
i städerna,bröstet är fyllt av damm.


det är något mer än alla stjärnorna
det är något mindre än mig själv
jag blir tyngre
som om gyttja omgärdade min
lekamen,det är kvavt och unket.


som om alla fönster var stängda
under eoner av tid
som om snaran låg runt halsen
och sitta låst och trampa vatten.



jag låter alla mina drömmar komma till
framför spegeln
där alla mina färger finns
jag vänder till en dörr,och ser en bakgård
omgärdad av en mur.


Där låter jag drömmen bli en verklighet
där finns jag med fantasi
och solen lyser starkt och glädjefyllt
andningen är inte som den borde
som om för mycken värme
lagt sig runt allting.



jag sitter i ett fängelse
och dimman ligger tät,så tät
att ingen, ser eller hör
varken framåt eller bakåt
det är något mitt i mellanb då och nu.


där finns inget hopp,ingen kärlek
bara brustna illusioner
och jag siktar högt och lågt
för där bortom bor en rymd av kärlek
jag vänder om tills olusten styr och
allting går i samma spår,



samma gamla film i lika rörelser
och allt det gamla hyckleriet
oh moder svea allting skulle bytas ut
så det friska bränner fast
som kyla när den ger kinderna sin lyster.



och snö som ligger vit mot en fond av svart
och begränsar alla utfarter
i tidens flathet
rinner alla spåren ut.



kenneth insulahn




järntorget


ett torg med armar åt alla vädersträck
tore strinbergs fontän
illustrerar alla världsdelar.


poeten dan andersson vänder sitt ansikte
utåt,och blickar mot den människoflod
som alltid är i antågande.


ifrån tullens fönster ser världen
annorlunda ut,än från järntorgets
trista gråmodulerade ansikte.


jag fångas av ögonblicket och vet
att världen stormar runt
alla hörnen.



det verkliga är verkligare än orginalets
världsbild och allt stannar upp i
järntorgsperspektiv.


linnegatan slungar sin del mot hamnens
mörka gravaltare,och älven sväljer ljuset
innan kulörerna från glasrutornas innanför-
perspektiv kysser markens fötter.


så står järntorgsmaffian och klänger
mot bänkarnas grönfärgade massa,och innan
ordet kommer så vet ingen hur torget
funnit sin plats på jorden.




under klockans öga




under klockans öga,står en kvinna
i ett strillande regn
hon väntar ett öde,hon väntar
sin tid.


det är tyst,endast ett smattrande
hörs emot hennes paraply
omsluten av mörker
och alls ingenting.


mitt i det mörka,och i mitten av
allt,är det ett lyster
under en klockas öga är tiden
allting som fångar.


det kommer en vind,det susar genom
trädkronorna
och det är bara ett strillande regn
och en kvinna som väntar.


under en klockas öga,är världen
tillvänd
den är bara ett öga
som ryms inom en ram av tid.


kenneth insulahn




moder svea



oh moder svea luften är tung och ut-
rymmet begränsande
det är trångt att röra sig
i städerna,bröstet är fyllt av damm.


det är något mer än alla stjärnorna
det är något mindre än mig själv
jag blir tyngre
som om gyttja omgärdade min
lekamen,det är kvavt och unket.


som om alla fönster var stängda
under eoner av tid
som om snaran låg runt halsen
och sitta låst och trampa vatten.



jag låter alla mina drömmar komma till
framför spegeln
där alla mina färger finns
jag vänder till en dörr,och ser en bakgård
omgärdad av en mur.


Där låter jag drömmen bli en verklighet
där finns jag med fantasi
och solen lyser starkt och glädjefyllt
andningen är inte som den borde
som om för mycken värme
lagt sig runt allting.



jag sitter i ett fängelse
och dimman ligger tät,så tät
att ingen, ser eller hör
varken framåt eller bakåt
det är något mitt i mellanb då och nu.


där finns inget hopp,ingen kärlek
bara brustna illusioner
och jag siktar högt och lågt
för där bortom bor en rymd av kärlek
jag vänder om tills olusten styr och
allting går i samma spår,



samma gamla film i lika rörelser
och allt det gamla hyckleriet
oh moder svea allting skulle bytas ut
så det friska bränner fast
som kyla när den ger kinderna sin lyster.



och snö som ligger vit mot en fond av svart
och begränsar alla utfarter
i tidens flathet
rinner alla spåren ut.



kenneth insulahn




kenneth insulahn

Skriven av: Kenneth Insulahn