Kategori: Dikter
Juni 2000
Jag älskar dig så att det bränns
Så att det svider och smärtar
Du är den gåta jag längtar att få lösa
Jag önskar jag visste vem du var
Men egentligen
Det räcker att du är
Jag vet att du också vet
Att du liksom jag vill
Men vi måste vänta
På vårt öde att slå till
Det är den underligaste känsla
Förbryllande och svår
Ändå är den det enda klara jag nånsin känt
Som blixten som slår ner
Är den stark
Som barnet som skrattar
Är den sann
Jag måste erkänna
Jag är lite rädd
Jag vet ju faktiskt ingenting
En känsla är ingen vetskap
Men den är det enda jag har
Känner du som jag?
Darrar du som jag?
Drömmer du som jag?
Jag känner för första gången mitt eget öde
Det går inte att stoppa
Jag tänker inte ens kämpa emot
Skriven av: Helena Krahner
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Mimsan1
Jag har skrivit i ungefär fyra års tid och har även gått några kurser inom skrivandets konst. Jag älskar att utvecklas och lära mig nya saker. Jag målar och läser även mycket olika typer av…
På andra plats denna veckan: Rebecca Wargenklo