Kap 3 sista kapitlet på del 1, Alfredius trollkarlen

Alfredius gick ner för en trappa som skulle leda honom till fängelsehålorna. Som vanligt var han på ett rasande humör och kände hur han bara ville döda någon. Han hade femtusen slavar i sin källare men bara en tiondel av alla var människor. När trappan tog slut och han var nere i sin källare kom en av hans spejare springandes mot honom.
- Undra vad han vill, tänkte Alfredius och lutade sig mot sin stav, på toppen av staven satt det fast en rundformad kristall. Han som kom springandes emot honom var en spinkig liten krabat.
Han var så smal att man kunde se revbenen på honom och från ryggen stack det ut taggar. Hanns öron var stora och spetsiga och hanns tänder va vassa som glas men hårda som diamant.
”Vad Vill du då? skrek Alfredius åt spejaren.
”Det är bråk i tortyr rummet. Två av dina vakter har blivit dödade och ett tiotal slavar har blivit spetsade på spjut för att dom inte ville tala om var Dinará och hennes armé.
”Det räcker, visa mig till dom.
Alfredius följde med spejaren längre och längre ner i berget. Nu kunde han höra svaga skrik av smärta och varelser som skrek åt varandra.
Längst korridoren hade man låtit hänga upp slavar i kedjor.
Ett få tal slavar hade hängt där på väggen så länge att det bara var skelett kvar av dom. Spejaren öppnade en dörr och gick in men föll till marken av ett spjut som borrades igenom honom. Alfredius gick in i rummet och sträckte ut sina armar.
”Tystnad, vad ska det här föreställa?!
Rummet var fullt med blod på både väggar tak och golv.
”Tortyr sir, sade en utav vakterna och kom fram till honom.
”Varför tror du att jag låter er tortera dessa varelser!
”För att du bad oss göra det sir.
”Fel, skrek Alfredius och stack in sin stav i magen på honom, känns det här skönt tycker du? Alfredius drog ut staven och vakten föll till marken.
”Om någon så mycket som dödar en slav till skall jag se till att han blir flådd levande, ni skall låta dom lida inte dö! Alla vakter slutade upp med vad dom höll på med och stoppade sina svärd i skidan och dom som hade spjut kastade dom till marken.
”Ni får uräkta oss sir, men.
”Va då?
”Dessa slavar ville hellre dö en att tala om för oss vart Dinará befinner sig.
”Vem av er är kapten! Sade Alfredius till dom slavar som var i livet, en alf med vitt hår räckte upp handen och sade. ”Jag är.
Alfredius gick fram till slaven och tittade honom i ögonen.
”Tala då om vart Dinará och hennes fördömda armé gömmer sig, du kommer att bli rikligt belönad om du talar. Alfen tittade på Alfredius och spottade honom i ansiktet men då boxade en av vakterna till honom i magen.
”Lägg honom på sträckbänken, häng alla alfer som är vid liv men gör det utomhus.
Det är en order, och om någon förnimmer humanitet för dessa infernons varelser, skall han dö! Alfredius lämnade tortyr rummet och började gå längre ner i fängelsehålan.
Dinará samt femhundra soldater hade seglat, med fyra stora skepp, så långt söder ut man kunde komma.
Hon var lång och smal och hennes kjol hade en smaragdgrön nyans. Hennes hår sträckte sig enda till marken, hennes ögon och rosenröda läppar glänste i solen.
Soldaterna var i färd med att lägga för ankar vid en kaj.
Efter en liten stund fällde dom ner Vindbryggan så att Dinarás armé kunde gå i land, hon befallde femtio tungt beväpnade alfer att leta upp svart älvornas palats och för hit den som bestämde över folket.
Soldaterna gjorde honnör och började småspringa i sydvästlig riktning, för långt borta i sydväst kunde man skymta ett stort palats. Palatset var format som ett torn och runt det hade man byggt en mur.
Hela färden gick ut på att resa så långt ifrån dimmiga bergen i norr, där Alfredius härskade, som man kunde för att sedan försöka med att utöka armén med hopp om att kunna utplåna alla som kärnade Alfredius och sedan försöka döda honom. Dom skulle försöka med att ockupera hela södra sfären men dom skulle göra det så diskret som möjligt.
Dinará gick in under däck och bort till sin sovhytt. Hon satte sig på sängen och tog av sig ett halsband som hon hade hängandes rund halsen.
På kedjan hängde det ett hjärta av guld som gick att öppna. Hon hade fått halsbandet som bröllops present när hon gifte sig med Napol. Hon öppnade hjärtat och fick se sig skälv tillsammans med Napol.
Napol hade sagt att efter varje gång som dom var inom synhåll för varandra, samlades minnen, från den som bar halsbandet, i hjärtat och skulle för evigt finnas kvar. Dinará satt länge och tittade på hjärtat men satte sedan på sig det igen, när en av hennes riddare kom och knackade på dörren. Dinará reste på sig och gick för att öppna.
”Några nyheter? frågade hon medan hon betraktade riddaren från topp till tå, han var sårad i ansiktet och han hade ett fåtal sprickor i rustningen.
”Vi blev anfallna av över hundra svart alfer, så jag och femton andra lyckades komma hit utan att bli tillfångatagna eller dödade.
”Ge order om att femtio soldater till skall gå in i striden, hälsa från mig och den som inte lyder blir spetsad på spjut eller mat åt hajarna.
Ni som har klarat sig får lov att vila och se till att ni får något i magen.
”Hur skulle det va om man tog till med magi?
”Bra förslag, kan du be Lemnatér att komma hit, men klargör den andra uppgiften först, prata med sergeanten så lyder dom.
Dinará stängde dörren och gick bort till sitt skrivbord där hon hade massa kartor över hela södra och norra sfären.
En halvtimma senare kom Lemnatér, en kortväxt mager man med en brun kappa på sig.
Han hade korp svarta ögon och ett ljust, ljust blått hår. In i rummet där Dinará befann sig.
”Så ni önskar att jag ska ta till med magi?
”Precis, sade Dinará och log mot honom, begär ni ett pris på att rädda tusen miljarder individer, eller kan ni tänka er att arbeta offentligt utan att ta betalt.
”Offentligt vet jag inte, svarade Lemnatér, men jag skulle nog kunna utöva några tricks utan att ta betalt. Jag visar mig helst inte för folk som jag inte känner eller drar någon nytta av.
”Jag förstår.
”Vad för typ av tricks vill du att jag ska göra och vart och mot vem.
”Mot svart alferna, försök att förhäxa dom så att dom gör precis som jag vill.
”Ni menar inflekteus förbannelsen som Alfredius använder mot sina slavar för att få dom att göra vad han vill. För att det skall gå måste jag göra en sak med dig först.

Ylikia hette en svart älva, hennes kropp var blå som viol och hennes tender vita som den vitaste snö.
Ylikia bodde i svart älvornas palats och hade vy över det krig som förse gick utanför murarna.
Ylikia var svart älvornas drottning men hon hade inte lika stor vikt som för dom vanliga älvorna i norden.
”Ni måste här ifrån Ylikia, det är för er och folkets bästa, sade en av Ylikias betjänter och lade sin han på hennes som låg och vilade på fönsterkarmen.
”Jag förstår det, sade Ylikia, men vad ska jag göra med min dotter?
”Tyvärr så är hon redan.
”Död, är det vad du tänkte säga?
”På flykt med din farbror Ilián och din syster Nobilisia, Ylikia gick bort från fönstret och satte sig på sin sänghimmel.
”Ta det inte så hårt, dom såg ingen annan utväg.
”Dom kan ju ha kommit till vilken värld som helst, bara den mäktigaste trollkarl vet vilken sjö man skall hoppa i för att komma till en fridfull plats.
”Låt oss försöka med din farbrors älsklingsfärg.
”Blå, en värld där människor regerar och som utplånade alla varelser på sin planet för att dom skulle få makten, skulle inte tro det, vi lever bra som vi har det här men jag fattar ändå inte varför dom vill föda upp mer människor på denna planet, Alfredius hjälper
ju bara till men att hålla håla vår planet fri från människor och det är jag tacksam för.
”Det är så sant. Att jag inte tänkte på det.
”Det kunde ju inte du veta, jag menar, min pappa har alltid varnat mig för att gå når i den blåa dimman efter som människorna härskar där och jag hoppas innerligen att han har byggt upp ett skyddsfält så att ingen trillar i. Jag skulle tro att han valde den rosa dimman.
”Må oss då gå ner i den.
”Men tänk om Alfredius inte lyckas hålla undan Dinarás armé när hon anfaller dem dimmiga bergen.
”Han har kärnare så det räcker, över flera miljoner och han har makt nog att kunna skapa fler enligt vad jag har hört.
”Då känner jag mig trygg, Ylikia tog tag i betjäntens hand och dom gick ut ur rummet.
Dom kom ut i en lång korridor och gick ner för en trappa som skulle leda dom till gästrummet, som var tomt på älvor och alfer.
Betjänten öppnade en trädörr som skulle leda dom ner till källaren.
dom var tvungna att gå i en trappa som sträckte sig flera hundra meter ner i marken och när den tog slut fick dom sätta sig i en liten båt som skulle leda dom till en strand ovanför marken, men denna strand fanns inuti en grotta som man inte kunde komma ut ifrån, för denna grotta var något som man kallade för, grottan där världen slutar.
Båten gungade i takt med vågorna och längst fram på den lilla båten hade man tänt en lykta, och långt fram kunde dom skymta svaga ljus.
”Hur länge kommer vi att få färdas? frågade Ylikia.
”Den sortens fråga går icke att svara på min sköna, om vi blir stoppade på vägen av det vidunder som sägs vila på botten av denna sjö kan vi få bli kvar här länge.
”Hur långt är det till den där grottan då som alla ska till?
”Flera mil, om man promenerar på land men nu tar vi ju genvägen så då kommer vi nog att vara framme om en till två timmar. Gången dom paddlade i var så öppen att man kunde höra sin egen röst upprepas var gång man pratade och detta fick Ylikia att känna sig lite smårädd.
Dom paddlade och paddlade men plötsligt tog vägen slut och dom kunde inte finna någon väg som fortsatte fram.
”Och vad händer nu då, sade Ylikia och blängde på betjänten.
”Antingen så har vi åkt fel eller så måste vi dyka.
”Dyka, det skulle aldrig falla mig in. Ylikia ställde sig upp och båten började gunga. Betjänten tog tag i Ylikias arm och drog i henne så att hon skulle sätta sig ner.
”Vad tar det åt dig, man skall aldrig ställa sig upp i en båt!
”Det är bara det att jag hatar att sitta i den här båten!
”Låt oss nu tala medmindre bokstäver, om det nu är sant att det finns ett sjöodjur här så vill jag hälst inte väcka det.
”Du har rätt, vad ska vi ta oss till.
”Jag kan dyka i och se om de finns en väg under väggen.
”Okej men kom tillbaka snart, jag har aldrig gillat att vara ensam. Betjänten ställde sig upp men hoppade i, i samma stund som han kom på fötter.
En stund senare kom han fram igen och log mot Ylikia.
”Det finns en väg under vattnet som leder oss precis till det ställe som vi ville komma till. Ylikia ställde sig upp och hoppade ner i vattnet, hon simmade upp till ytan och tog ta i betjäntens hand, sedan simmade dom bort till stranden.
Långt borta kunde dom skymta ett ljus så rosa att det nästan såg overkligt ut.
Betjänten höll ett fast grepp om Ylikias hand och, runt omkring dom fanns det stora palmer med kraftiga, blåa blad, sanden dom gick på glittrade som silver och väggarna va purpur röda. Skälva ljus källan kom från en sjö som dunstade ifrån sig en blåaktig dimma.
”Vi har kommit till fel ställe, dimman är alldeles blå här Ylikia, Ylikia, vart är du!
Ylikia hade börjat gå i riktning mot dimman. Betjänten kisade mot ljuset och kunde med vissa svårigheter urskilja Ylikia. Betjänten sprang fram till den som han trodde var Ylikia men som i skälva verket var en palm, alldeles i närheten utav sjön. Betjänten tittade ner i vattnet och märkte att detta vatten till skillnad från vissa andra vatten var så klart att man kunde se bottnen, för när man var riktigt nära sjön var dimman som ett osynligt täcke men som ändå på något vis fick vattnet att se klarare ut.
Plötsligt hörde han ett skrik och ett plask men sedan blev allt åter tyst.

Dinará tittade med smalnade ögon på Lemnatér.
”Menar du att vi inte kan få kontroll över dessa varelser bara för att deras ledare har stuckit!
”Precis.
”Vet du vart han har tagit vägen då?
”Inte en blekaste aning.
”Sitt då kvar här och börja tänka innan jag låter någon av mina göra så att din karriär som magiker går under.
Dinará gick ut ur rummet och upp på däck där samtliga av de svartalfer som dom hade tagit till fånga stod.
”Hör upp, skrek hon och ställde sig bredvid en svartalf, hon tog fram en dolk och tryckte den mot svartalfens hals.
”Detta är vad som händer om ni inte talar om för mig vart eran kung eller vad ni kallar det befinner sig. Dinara gjorde ett snabbt ryck med dolken mot alfens hals och huvudet rullade ner längst kroppen och föll med en duns på däcket, sedan puttade Dinará till liket så det blev liggandes bredvid hennes fötter. Vakter gör er beredda! Vakterna som var i närvaron ställde sig bakom svartalferna och drog upp sina svärd som dom tryckte mot deras halsar.
”Den som inte talar låter jag dö! En av alferna började med en viss svårighet tala.
”Vår konu, ung.
”Tala, sade Dinará och gick fram till honom, låt honom få luft din idiot, sade hon till vakten som lydigt stoppade ner svärdet i skidan.
”Vår konung blev dödad i striden.
”Då skall ni alla dö, skrek hon. Dom vakter som fortfarande håll sina svärd hårt tryckta mot svartalfernas halsar skar av dom och puttade kropparna till marken men den svart alf som hade talat lät hon leva.
”Jag vill att du följer med mig, sade Dinará och pekade på den svart alf som hade huvudet kvar på sin plats.
Svartalfen följde motvilligt med Dinará ner under däck.

Ylikia låg under ett träd och solen lös henne i ansiktet. Plötsligt fick hon höra röster närma sig henne, det lät som om det var två pojkar i slutet av sina yngsta år som pratade med varandra.
Hon var blöt på sitt kala huvud och på kroppen, hon reste sig upp och klättrade upp i trädet för att sedan kunna överfalla pojkarna med hopp om att få rena kläder på sig.
En stund senare hoppade Ylikia ner från trädet och smällde till en av pojkarna. Han föll baklänges och slog huvudet i marken, den andre pojken tog fram en sak som så ut att vara i plast och riktade den mot henne.
”Om du rör dig skjuter jag skallen av dig.
- Det där måste vara något slags vapen, tänkte Ylikia.
Cornelius ställde sig upp och borstade av smuts från kläderna.
”Vad är det för nåt? sade han och pekade på Ylikia.
”En sykopat i maskeraddräkt som tror att hon kan slå ner oss.
Krister gick fram till Ylikia och gjorde ett strypgrepp runt hennes hals samtidigt som han tryckte pistolen mot skallen på henne.
”Varför försökte du slå ner oss? frågade Krister. Ylikia hade aldrig fått någon ordentlig lektion i människospråket men hon kunde förstå lite grann.
”Ja vill ha kledar, sade hon och försökte låta som en människa.
”Är du en utlänning eller, ta av dig den där fåniga dräkten annars har jag god lust att skuta dig.
”Ta det lugnt Krister, sade Cornelius. Tänk om non får syn på oss, han tittade sig oroligt omkring.
”Vi är ju mitt ute i skogen.
”Släpp henne, hon menade nog inte att ge sig på oss. Krister släppte taget om Ylikias hals och stoppade pistolen i byxan. Ylikia tittade med en hatfull blick på Krister och backade bakåt några steg.
Plötsligt hörde dom något som närmade sig, det lät som en cykel.
”Det kommer non, börja gå som vanligt och titta hela tiden ner på marken. Krister följde Cornelius exempel och började gå längst vägen utan att bry sig om Ylikia. Den som cyklade så gut att vara en tjugo år gammal och när han fick si på Ylikia cyklade ha in i ett träd men han fick inga allvarliga skador, han satte sig upp och kastade en hastig blick mot Cornelius
som var den som såg mest misshandlad ut, hanns byxor hade gått sönder där bak men det försökte han dölja så mycket han kunde med sin skjorta.
Krister hade bara några riv sår på händerna.
”Ska inte ni, gå i skolan nu sade manen och ställde sig upp.
”Vi har.
”Studiedag och.
”Och vår lilla syster här ska på maskerad, sade Krister. Manen gick fram till Ylikia och tittade på henne.
”Den ser ju väldigt äkta ut, dräkten menar jag.
”Vi kommer från en.
”Rik familj, tillade Cornelius.
”Jo jag undrar, har ni sätt två pojkar i tretton och femtonåldern här omkring.
”Hur så, frågade Krister och lade sin hand på puffran men inte så att manen såg vad det var.
”Dom är skyldiga till ett mord som inträffade i Vedersala i går kväll, dom skall vara tungt kriminell och om jag minns rätt så sa dom också deras namn.
”Vad heter ni?
”Corne, Krister puttade till honom lite lätt.
”Carl, heter jag, ljög Cornelius.
”Och jag heter David. Manen gick bort till sin cykel som nu bara var skrot och lyfte upp den och lutade den mot trädet, Ylikia tittade på manen och sedan på Cornelius.
”Dom, sade hon och pekade på Krister. Manen tittade upp från sin cykel.
”Vad tänkte du säga min vän.
”Dom hotade mi migg att skutta mig om jag va utlänning, sade Ylikia och försökte se så rädd ut som möjligt.
”Är det sant, vart bor ni? Frågade manen.
”Dom er dumma mot mig, sade Ylikia.
”Det är ju allvarliga saker, och förresten vad hade ni tänkt och skjuta henne med?
Ӏr du polis eller? sade Krister irriterat.
”Ja, faktiskt så råkar det vara så, kommissarie Mats, och ni kan riskera att hamna på socialen om den här fickan talar sanning. Krister släppte taget om pistolen och otur nog föll den ner på marken.
”Ni måste vara dom där barnen som dom pratade om i radion, kommissarien plockade upp pistolen så fort han kunde och riktade den mot Krister, ta det lugnt nu, annars blir jag tvungen att skjuta er.
Ylikia tittade på kommissarien och sedan på Cornelius, hon plockade upp en pinne från marken och hopade på honom, hon tryckte pinnen mot Cornelius hals och drog honom med sig tio meter ifrån dom andra. Polisen visste vad han skulle göra, för att så fort någon tog gisslan skulle man ingripa med våld. Kommissarien riktade pistolen mot Cornelius och skrek.
”Om du inte släpper pojken och ger honom till mig blir jag tvungen att skjuta honom. Nu hände allting väldigt fort, polisen tryckte av ett skott som träffade Krister i bröstet efter som när han såg att han skulle skuta ställde han sig ivägen, svartalfen drog med sig Cornelius i skogen som motvilligt kämpade emot men när kommissarien var utom synhåll gav Ylikia Cornelius ett slag i nacken så att han föll till marken.
Ylikia hade inte sett en människa på århundraden och nu när hon fick se en på närhåll började hon faktiskt känna sympati för honom.
För länge sedan i hennes egen värld då den elake Elvanir härskade över svartälvorna, han var hälften svart och nordisk alf, gick han lite över gränsen och benådade alla sina vakter att ta till fånga alla människopojkar och människoflickor som gick över deras gräns och omvandla dom till deras sexslavar.
Första gången Ylikia fick leka med någon var med en pojke och denne pojke påminde henne lite grann om den här, och hon hade aldrig tyckt något ont om honom utan snarare tvärt om.
Ylikia hatade människor mer en skälva Dinará och skälet till detta var för det dom försökte göra.
Hon visste att om någon människa skulle lyckas skapa en armé och krossa Alfredius skulle deras värld gå under och detta fick inte hända. Ylikia tog tag i Cornelius händer och drog honom med sig, när dom var så långt borta att hon inte kunde se någon stig började hon klä av Cornelius naken. Hon skulle göra det och sedan skulle hon kunna prata människornas språk men bara om pojken va mogen och hade sädesvätska. Ylikia lade sig över Cornelius och kramade om honom och plötsligt vaknade han, men för sent. Ylikia hade redan börjat och han kände hur sädesvätskan flödade ut ur honom. Cornelius pressade sina händer hårt mot marken och började spänna sina muskler i kroppen, det kändes som evigheter och Ylikia gjorde bara samma rörelser.
Ylikia ställde sig upp och tindrande med sina ögon mot Cornelius som låg hälften medvetslös på marken.
Ylikia kände plötsligt hur det började kråma sig i magen, det kändes som om tarmarna knöt ihop sig men efter en stund lättade trycket och allt blev som vanligt igen.
Ylikia gick bort till Cornelius igen och lade sig tett intill honom sedan somnade hon.
När natten kom vaknade Ylikia och började småtafsat på Cornelius som nu sov djupt.
En timma senare vaknade Cornelius. Han satte sig hastigt upp och tittade förskräckt på Ylikia.
”Ta det lugnt, sade hon och log mot Cornelius.
”Ve vem är du.
”Ylikia är mitt namn. Cornelius försökte dra åt sig sina kläder men Ylikia lade sin fot på dom.
”Ge mig kläderna!
”På ett villkor, Ylikia plockade hastigt upp Cornelius kläder och tittade på honom.
”Va då.
”Att du alltid är mig trogen och gör vad jag befaller dig. Cornelius tittade frågande på henne. Du gör precis vad jag vill och säger, annars blir jag tvungen att döda dig.
Det första klädesplagg du tar på dig kommer du för evigt få ha på dig så att du inte glömmer att det är jag som äger dig.
Ylikia räckte kläderna till Cornelius som utan att tveka drog åt sig dom, först satte han på sig kallsångerna men då gjorde Ylikia något som fick honom att stelna till, hon lyfte upp sina händer i luften och ut ur händerna kom det något magiskt som gjorde att kallsångerna inte gick att få av och att tyget förvandlades till guld.
Cornelius kände plötsligt hur all den intellektuella kraften och de minnen han hade haft försvann och i stället kunde han höra allt vad Ylikia tänkte.
- Så här gör alla svart alfer mot sina män och snart kommer du att få en dotter som kommer att älska all människor som älskar henne och din uppgift som far är att skydda henne mot ondska och mot Dinará, djävulen skälv, plötsligt vaknade Cornelius ur trancen av att några hundar skällde. Ylikia gömde sig bakom några buskar och tittade på Cornelius, som förvirrat tittade sig omkring.
”Kom hit, fräste Ylikia åt Cornelius.
Cornelius gick bort till Ylikia och satte sig tett intill henne. Efter några minuter va det någon som grep tag i Cornelius handled och lyfte upp honom på fötter.
Det var inte samma polis som han mött tidigare utan en mycket äldre och kraftigare.
”Titta vad jag hittade i busken, en horunge, och klätt upp sig har han också.
Du är skyldig för mord pojk, sade han och ruskade om Cornelius.
Cornelius heter han va?
En av deras hundar sprang fram till busken där Ylikia gömde sig och började skälla.
”Tror det om det inte är Krister, den andra pojken blev ju skjuten.
”Ta med honom till polisstationen och se till att få av honom den där strimtrosan som han tagit på sig. Det kommer att bli socialen för dig. Ylikia skakade av rädsla för hunden som hon trodde var en varulv men efter det att polisen gått sin väg och hon var ensam kvar ställde hon sig upp och torkade bort de tårar som hon fått i ögonen när dom tog Cornelius, plötsligt fick hon den där känslan i magen igen som om tarmarna knöt sig, och var tvungen att spy.
När Ylikia lugnat sig började hon tänka på vad hennes far hade sagt om de olika transporterna mellan världarna.
- Man kan färdas mellan olika världar på vilket sätt som helst, det gäller bara att hitta färd molekylerna.
”Stoft, sade Ylikia högt för sig skälv.
En timma senare parkerade bilen utanför polisstationen, föraren gick ut och öppnade bakdörren åt Cornelius, han grep tag honom i nacken och gick in i polisstationen.
- Du klarar det Cornelius, använd den magi du har, alla människor kan utföra magi det gäller bara att veta vart man har den, Cornelius kände hur det började rycka i händerna, han tog sig loss från polisens grepp och lyfte upp sina händer i mot taket. Iaktta målet fokusera och döda.
Plötsligt kände han hur det började kittla i magen och sedan i armarna och efter en stund fylldes rummet med ett starkt ljus, han kunde höra folk som skrek och när allt blev som vanligt igen låg alla döda på marken. Cornelius började långsamt få tillbaka sin mentala kraft och när han var helt återställd tittade han sig förtvivlat omkring på dom döda människorna.
- Vad hade han gjort, Cornelius gick ut ur polisstationen, och när han kom utanför dörren stannade han upp och tittade sig skräckslaget omkring, himmelen skiftade i olika nyanser och den stad som förut hade varit så fin, kan man nu bara beskriva som spökstad.

”Det blev en pojke, sade Ilanor, och visade det lilla spädbarnet för Napol.
”Om du inte hade hjälpt honom loss så hade vi kunnat skapa en människa till om inte två eller tre, Napol lade sin hand på Ilanors axel. Va det tjugotusen jag var skyldig dig?
”Ja.
”Kom hit i morgon så får du dina pengar, Ilanor lämnade över den lilla ungen till Napol som tog emot och började leka med honom, pojkens ansiskts utryck ändrades till ett litet leende, han knöt sina små händer och dräglet rann ner utmed hakan.
”Klarar du av att ta hand om babyn? frågade Ilanor, Napol tittade lömskt på Ilanor och började skratta högt vilket fick babyn att börja gråta.
”Om jag klarar, det är klart jag gör, sade han och torkade bort dreglet från ungens mun som protesterade genom att börja gråta ännu högre. En envis liten rackare, Napol lämnade över ungen till Ilanor som tog emot den. Babyn började suga på ett av Ilanors bröst och när hon hade ammat klart honom lade hon ner babyn i en spjälsäng och stunden efter somnade han.
Då ses vi i morgon, Ilanor gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig.
”Zédai, kan du möjligt vis inte be generalen att skicka ut en trupp soldater som skall leta rätt på den där människopojken, här har du ett stycke pergament som du kan ge honom. När ni får tag på honom ser ni till att han blir ordentligtfastgjord.
”Ska ske, sade Zédai och gjorde honnör, han tog emot pergamentet och gick ut.
”Ni får låta babyn ligga här i några veckor innan ni kan ta honom med er, sade en älva vilket tjänade som barnmorska.
”Okej, svarade Napol, men jag kommer tillbaka. Napol gick ut ur rummet och gick upp till sitt arbetsrum i palatset.

Ville skrek högt, några i Alfredius hade tagit Ville till fånga och nu låg han halvnaken på en sträckbänk, horor smekte honom och slickade honom på magen dom hade latex på sig och deras bröst kvävde honom nästan. Alfredius den trollkarl som han för länge sedan hade mött stod och tittade roat på honom, bredvid honom stod det en varelse vars kropp var blå som viol och hennes öron va stora som en älvas men enda gången då han kunde ta sig en ordentlig titt var när hororna började gräva i hanns kallsånger. Alfredius gick fram till sträckbänken och piskade en av slavinnorna rå att dom skulle flytta på sig sedan drämde han till ett kraftigt slag tvärs över magen tå Ville.
”Så vi möts igen min vän! sade Alfredius glatt, senaste gången jag såg dig var när jag blandade en dryck som skulle få mina undersåtar att lyda mig och om du är snäll nog kanske jag låter dig smaka på den ljuvliga drycken. Alfredius kastade piskan till marken och tog fram en kniv. Han drog ner kallsångerna och tog tag i tasken och tryckte kniven mot den.
”Om min lilla vän talar om för mig vad Napol har för planer låter jag din kära lilla sak sitta kvar där den e. Ville började andas häftigare och försökte med vissa svårigheter tala.
”Napol tänker skapa nya männi iskor med hjälp av mig. Alfredius kände hur det började koka i hela kroppen och utan att en tänka sig för började han skära i tasken. Ville började återigen skrika högt och ju mer han skrek desto mer ville Alfredius skada honom men han ångrade sig hastigt och kastade kniven mot en av sina tjänare som sedan föll till marken, för kniven han kastade borrade sig igenom hanns huvud.
”Jag har en bättre idé, skrek Alfredius och klappade Ville på kinden. Har du någonsin hört talas om kyskhetsbälte?
Du där, sade Alfredius och pekade på en av hororna, sätt på pojken ett kyskhetsbälte och hundkoppel gå sedan en promenad med honom, jo förresten glöm inte munkaveln.
Alfredius gick bort till Ylikia och lade sin hand om hennes axel, sedan lämnade dom
tortyr salen, du sa någonting om att du hade barn på gång, eller?
”Ja, och jag är rädd att det kommer att bli en människa.
”En människa, men hur i hela fridens namn!
”Jag parade mig med en pojke i den värld jag pratade med dig om men han är lätt att spåra upp för det sista ja gjorde var att sätta fast någonting som var spårbart på honom.
”Vad för typ av mattrial?
”Guld.
”Kärlekens gåva, sade Alfredius, guld som svider eller guld som lyder?
”Guld som svider, svarade Ylikia.
”Bra, det där barnet som va på gång, skulle inte du kunna uppfostra det till en sån som du och jag om du förstår vad jag menar, när han blir äldre får du låta honom läsa mytrali historia så han lär sig allt om våran kultur, gå och vila nu. Är det något du behöver så säg till du vet vart du kan hitta mig. Alfredius tittade på en av de slavar som dom nyligen hade hängt upp på väggen för dåligt uppförande, han vände och vred på sig medan svettet rann från pannan på honom. Alfredius lämnade källaren och gick upp i slottet. Alfredius gick upp i ett utav slottets torn och tryckte sitt öga mot en tubkikare, långt bortom bergen kunde han skymta staden Alka Niro, en stad av människoälskande idioter, han zoomade in på det träd där Napol bodde men hanns intresse riktades mot några soldater som var på väg ut från slottet. Dom var tungt beväpnade och deras svärd var dragna.
- Undra om jag inte ska ta och leka lite med dom, tänkte Alfredius. Han rätade ryggen och lyfte upp händerna mot taket men handflatorna var riktade mot Alka Niro.
”Garriaré elvantero deparnino letarser!

Skriven av: robin