Kategori: Dikter
Kära släkting
Hur kunde du svika mig så? Lämna mig alldeles ensamen. Inte ett ord eller en tröstande kram jag fick. Allt kändes då, så svårt och tungt. Hade så väl behövt dig vid min sida, för att kunna prata. Prata om sorgen, och alla tokiga saker som vi hade upplevt tillsammans i vår ”lilla släkt”. Kommit ihåg alla våra nära och kära, som ej längre finns kvar hos oss. Bara att vara. Sen hade vi kunnat sitta så stilla och tysta bredvid varandra, och känt släktbandet som finns oss emellan. Det skulle ha varit så bra. Dom säger också att blod är tjockare än vatten, men det betvivlar jag nu bestämt. Ville så gärna ha kvar ditt stöd och din värme, som förr i tiden. Saknar också dina telefonsamtal och dina kort. Ser därför med avundsjuka blickar på dom, som har sina släktband kvar. Hur dom ringer och stöttar varandra, både i medvind och motgång. Ingen förstår riktigt, hur det känns, att helt förlora sina släktband. Saknar därför dig, så väldigt mycket, och förstår inte riktigt varför detta hände? Tur att det heter, ensam är stark. Dessutom är hoppet, det sista som lämnar en människa.
Skriven av: Ann-Britt Berglund
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Mimsan1
Jag har skrivit i ungefär fyra års tid och har även gått några kurser inom skrivandets konst. Jag älskar att utvecklas och lära mig nya saker. Jag målar och läser även mycket olika typer av…
På andra plats denna veckan: Rebecca Wargenklo