Kompis

Ett två tre sa jag och så sprang Petra och jag i full fart mot mitt hus. Det var dockvagnsracing på gång mellan mig och Petra det var ett hus emellan våra hus och där emellan var det tävling mellan oss och våra dockvagnar. Jag var ofta snabbaren Petra och det gjorde ibland att vi blev ovänner och då gällde det att springa snabbt för om Petra fick tag i mig då var det kört för hon var så stark så jag hade inte en chans i våra slagsmål.
Petra hade alltid en tid att passa så vid sex snåret så sprang hon alltid hem för att äta middag med sin familj. Jag var alltid så avundsjuk på Petra för att hon gjorde så mycket tillsammans med sin familj vi åt oftast bara hela familjen nån gång på helgen och gjorde inte så mycket ihop. Det var inte så att jag inte tyckte att vi var en familj men jag tyckte bara att Petras verkade bättre.
Båren var uppställd ambulansen stod redo för att ta emot den livlösa flickan. Hon var helt blå i ansiktet, blå som en smurf. Hennes armar var sönderstuckna och hon hade ärr efter att ha skärt sig ett flertal gånger. När hon låg där på båren såg hon död ut, men hon levde fortfarande. Hennes hår var stripigt och tunt, det som en gång varit så långt och fint. Hon var så mager att det såg ut som att man skulle kunna bryta hennes armar itu lika lätt som med en sticka. Jag såg ner på den magra flickan och frågade tyst varför...
Efter maten så ringde Petra mig nästan alltid direkt och frågade om vi kunde leka igen. Vi möttes på halva vägen vid ett träd och där bestämde vi vart vi skulle var. Oftast var vi hos Petra. Ibland lekte vi att det var julafton och bytte leksaker. Vi hade också något som fick symbolera granen som vi dansade runt. Julen var det bästa vi visste så vi hade julafton ofta, ibland mitt i sommaren. Ibland när vi lekte och hade som roligast kunde Petra stanna upp och säga åt mig att vara tyst. Vi var båda helt tysta för några sekunder och jag såg alltid att Petra lyssnade efter något men jag hörde aldrig något och frågade alltid varför jag skulle vara tyst, då svarade hon alltid att det inte var något och vi lekte vidare som inget hade hänt.
Jag blundade ett ögonblick och tittade sedan ner igen på henne och frågade tyst igen varför…
Varför gör du det hela tiden? Finns det inget som kan stoppa dig? Minns du inte det fina med livet? Du som är så vacker och hade så mycket kunskaper du hade kunnat blivit vad som helst du skulle kommit så långt i ditt liv. Jag vet ditt liv varit tufft men det finns dem som älskar dig det finns dem som behöver dig bara som en vän eller dotter. Ambulansen saktade in och stannade. Dörrarna flög upp och två män bar henne ut och in i sjukhuset. Jag följde bara efter och hoppades att det inte var försent.
Jag minns så väl våra sommrar på Petras land. Det fanns en liten sjö bara en backe nedanför stugan och där höll vi till den mesta tiden. Sjön var mörk och det var omöjligt att se botten så både Petra och jag var väldigt rädda när vi plaskade omkring i vattnet, vi hade oftast flytsaker som vi satt på. Jag hade en haj och Petra hade en krokodil, ibland simmade vi ut till bojen som låg mitt ute på sjön det var det äckligaste på hela sjön. Jag och Petra bara visste att det var något mystiskt med den men vi vågade aldrig undersöka saken för vi var så rädda.
Inne på sjukhuset satte jag mig ner i väntrummet längre in kom jag inte. Jag satt där och kollade alla mina mess på mobilen flera gånger om. Jag tänkte på alla år tillsammans med henne. Hon hade funnits så många år i mitt liv speciellt i min barndom sen hade vi gått skilda vägar i livet men vi hördes alltid. Jag hade vetat ganska länge nu vad hon höll på med men jag visste inte hur jag skulle hjälpa. Kanske kunde jag inte hjälpa längre, kanske var det försent. Varför fanns det en början till det här?
Petra och jag hade varit ihopklistrade sedan vi möttes vi gjorde allt ihop. Ibland kunde hon nästan bli lite jobbig hon känndes ibland som ett plåster på mig som inte ville lossna. I nian började hon komma efter i skolan och det mesta gick sämre för henne. Jag reagerade inte så mycket då, vi hade börjat umgåts mindre och det gjorde att vi såg olika saker i livet. Om jag ändå hade fattat och ialla fall försökt gjort något.
Plötsligt såg jag Petras pappa rusa in genom dörrarna till sjukhuset, han rusade fram till reciptionen och sköterskan sa att han kunde gå in, jag vågade inte springa fram och fråga om jag också kunde få följa med in, jag satt där och väntade på att se något så jag kunde förstå vad som hände där inne. I timmar satt jag där, till slut gick jag fram till reciptionen och frågade om jag kunde gå in . kvinnan i reciptionen tittade upp på mig och frågade om jag var någon anhörig jag ljög och sa att jag var hennes syster Anna.
Kvinnan sa att jag skulle gå till rum fyra. Jag öppnade en dör och gick in i en korridor, då mötte jag Petras pappa med en läkare, de gick bara förbi de såg mig inte ens och jag sa inget. Plötsligt såg jag rummet. Jag tog ett djupt andetag innan jag lade handen på dörrhandtaget sedan öppnade jag dörren och där låg hon, hon hade dropp och hon levde fortfarande. Jag satte mig på en stol bredvid henne och tog hennes hand i min och sa varför gör du så här? Jag vet att du inte alltid haft det så lätt men du har mer att leva för. Du är en betydelsefull vän, syster och dotter, du vet att alla vi älskar dig. Även om vi någonstans tappade kontakten lite så finns jag kvar och jag vill inte se dig sluta med en spruta i armen det finns mer i ditt liv än död. Alla minnen vi har ihop finns och dem måste ändå varit glada stunder i ditt liv för det var dem för mig. Jag vet att du har många hemska minnen och lever i dem fortfarande men det här kommer bara leda dig in i en mörkare värld. Tårarna började rinna ner för mina kinder jag torkade bort dem snabbt men de blev bara fler. Jag vill även säga förlåt för att jag inte tog bätre hand om dig under högstadiet jag borde varit en bättre vän. Jag vet att det inte är mitt fel att du hamnat där du är men jag vet att om jag hade varit där lite mer skulle jag säkert kunna stoppa dig, nu måste du stoppa dig själv det är du som måste sluta.
Det här var den sjätte överdosen Petra tog. Hon klarade den men jag går nu bara och vänter på den åttonde. Ibland undrar jag när jag ringer och hon inte svarar om hon är borta. Hon lever men ibland undrar jag om det bara är på utsidan, för hon verkar så död inuti. Om hon bara visste vilken liv hon kunde få om hon släppte det hon var beroende av. Det fanns mer än hon trodde.

Skriven av: Fanny Schenk