Kring vissa träd & andra dikter

KRING VISSA TRÄD

Kring vissa träd
i en viss park
hade gröna bänkar rests
och en varm eftermiddag
fångades jag i greppet
från en bänk kring ett visst träd
där satt jag som ett
vilsekommet järnfilsspån
dragen av kraften
från ett otydligt minne
Med höjd blick såg jag
i all sin glanslöshet
den lilla dammen, trädets grenverk
och den tomma augustihimlen
I livets alla urblekta kulörer
var den som jag föreställt mig döden
en stilla sommardag som denna
färglöst klar som en reva i själva tiden
Den kraft som höll mig kvar
en ensam förflackad minnesbild
ett tecken, några tysta ord
två avlägsna gestalter en fjärran dag
insjunken i trädets ärrade bark
Till denna den fjärran sorgedagens famn
dras jag likt ett järnfilspån
glanslös, hoppfull men förgäten


ÄNGLAR

Änglar är deras namn
och som om statyers spöken
skänkt dem sin fullkomlighet
är deras sorgesamma skönhet
något förlorat i tiden
en aning om större dar
en tragisk rest av trädets rötter
Ett förvirrat drag i deras ögon
och ett flackande, gåtfullt leende
för ett ögonblick, för en epifani
likt skälvningar i tidens väv
likt ekon i årens tömda brunn
skönheten är ett spöke
en vålnad av kött och blod
och en stor ande vilar sjunken
i deras sällsamt omedvetna grace
För ögonblick så korta som regnstänk
öppnas porten till inre änglars gemak
och i mitt hjärta i dövande rysning
en fruktan inför skönhetens grymhet
Då och då, då och då
rör de sig i dammigt majestät
och tiden stoppas för ett hjärtslag
innan allt, allt, allt dras bort
Först dog den stora andens blodkärl
som var likt ormar, omslingrande alltet
sen dog den Stora Tanken
i den sköna ängelns duvbleka bröst
Efter det sjönk solen bak böjt huvud
och var är nu skimret över tingen?
Spröda liljor och rosor blödande fagra
faller, faller bak mörknande moln
Deras plagg ej längre vävda drömmar
Kvar blott det sköna köttet
anden insjunken och infångad
i fallets tumult, i ruttnandets förklädnad
av en gång stora ting
och till sist, till oundviklighetens behag
skall ur det öppna sårets uppkastningar födas
intet! intet! intet!



PÄRLOR FÖR SVIN

Det är inte kärlek
och inte medlidande
bara en drift
efter att inseminera
tankens svarta frön
i världens tomma vulva
marscherandet
inför meningslöshetens
fallande kolonner
banalitetens drivande sand
Det är förbi, förbi
Detta är inte ett farväl
utan en strävan
mot högre handlingar
välsignade av gudars
kärva händer, stränga ögon

Skriven av: Sven André