Livscykel intill uppståndelsen

Människan född skriandes i sin väg ur sin moders sköte.
Kall metal vägandes vad som skall komma att väga mer.
Namn och tal för att definiera det okända.
Människan präglandes av kaos.
Hon kallar det ordning.
Tiden blåser som en vind och dag efter dag går.
Människan fylls med kaos.
Hon kallar det ordning.
Det ena bekymret efter det andra.
I ett land som är död.
Meningslösheten fyller själens rum med ursäkter,
ursäkter för sitt fortskridande.
Illusionen köps så lätt,
lätt tas den åt.
I tillvaron av ett tomhetens hjul,
ett hjul som snurrar utan stopp.
Än dock leenden och än dock skratt.
Än dock känslor kapade av död.
Egentlig meningsfullhet är liv.
Ett inre liv.
En sann rikedom.
Detta är meningen.
Att äga sin nådegivna lott i livet,
i livet själv.
På livets höst följde rysande ensamhet.
I vintern var människan som en gång föddes död.
Plötsligt en dag.
En dag som en annan dag för en annan.
En annan vars dag ännu inte kommit.
Men som kom nu.
En dag som kommer.
För oss alla.
Människan död suckandes i sin väg ur sin moders jord.
Kall metal vägandes vad om kom att väga mer.
I jorden blev kroppen till intet.
Till sitt tal bland de oräkneliga.
I det okända gick anden i vila.
Allt efter det inre.
En inre död,
eller ett inre liv.
Vad var meningen?
Om inte liv.
Hade denna en av oräkneliga liv?
Ett inre liv.
Fick denna vila?
Vila i liv.
Det kan vi kanske aldrig förtälja?
Men vi hoppas.
Så kom en ny dag därpå.
Någon föds och någon dör.
Allt intill tidsålderns ände.
Då det okända blev uppenbart.
Då det förtäljdes för alla vad som var av död,
vad som var av liv.
Då det förtäljdes vem som var av vad.
Av död eller liv.

CHRISTER SANDVIK
Fredagen den 28e juni 2013

Christer Sandvik

Christer Sandvik är medlem sedan 2016 Christer Sandvik har 22 publicerade verk