Publicerat
Kategori: Dikter om längtan

Lördag, januari 17, 2015

Det var så fint när hon sov i mina lakan. Jag gick upp före solen, drog ner persiennerna, för att skydda oss från omvärlden och det isande oktoberljuset. Jag inneslöt oss där, i sovrumsdunklet, och hon vaknade till och vände på sig och gnydde innan hon somnade om igen. Jag stod kvar en stund vid fönstret och lyssnade till hennes lungor, innan jag kröp tillbaka ner i sängen. Hennes puls var min, hennes hud brännande het, och jag begravde ansiktet i hennes virvlande förföriska lockar.

Men när vi vaknade igen fanns inte längre orden, allt vi lovat och trott var aska. En sekunder var en livstid, en minut ett sekel, och våra läppar spruckna av dåligt rödvin. Jag tog kläderna från stolen och svepte morgonrocken om mig; hon framför spegeln med rodnade kinder. Jag gick ut i hallen, drog henne till mig och kysste henne lätt på halsen. Sedan tystnaden innan hon vände sig om och gick. Hon sa ingenting, men jag hörde hennes unga hjärta skrika. Jag stängde dörren och låtsades inte höra.

Skriven av: Victor Kennmark

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa.

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson