Kategori: Dikter
Människans största fiende - människan.
Människans största fiende - människan.
Ofta funderar jag på hur lite vi människor
har förändrat oss genom årtusendena.
Och i verkligheten tror jag att vi inte har
förrändrat oss ett dugg.
Vårt sätt att känna kärlek och glädje,
sorg och smärta och avund och hat
är det samma, som det alltid har varit.
Allt runtomkring oss förrändras
och vårt sätt att leva förrändras också
men vi människor verkar inte på något sätt
ha förrändrats, trots religion och kyrkor
och visa filosofer, som ändå har försökt.
Vi är fullt medvetna om det onda,
det destruktiva, som ligger och lurpassar
någonstans inom oss, och väntar på sin chans.
Och ingenting verkar vi att kunna göra
för att utplåna detta hemska,
mörka.
Men vi försöker, så gott det går,
och vi kallar det för civilisation.
Moral,etik och medmänsklighet
är förhoppningsfulla, vackra ord
och de är skapade av en längtan,
efter frälsning
i ett kaos av tomhet och förtvivlan.
Ondskan, se historien om ondskan,
den mänskliga oförsonliga
ondskan
som alltifrån Romarnas Gladiatorspel,
där levande människor
inför stojande, hurrande medmänniskor
tilläts slitas sönder
av vrålande, utsvultna lejon
på festsmyckade, upplysta arenor.
Adolf Hitler, han med gaskamrarna, om ni minns
eller det forna Jugoslavien, detta skammens krig,
i vår egen tid.
Den elfte september eller Madrid.
Ingenting verkar vi ha lärt
sedan slaven i Rom,
slets sönder av det hungriga lejonet...
Skriven av: Boris Söderberg
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Mimsan1
Jag har skrivit i ungefär fyra års tid och har även gått några kurser inom skrivandets konst. Jag älskar att utvecklas och lära mig nya saker. Jag målar och läser även mycket olika typer av…
På andra plats denna veckan: Rebecca Wargenklo