Min Historia

Min historia
Jag vill börja med att säga en sak, innan min historia börjar. Den saken är att, jag skriver inte för medlidande, inte för att jag vill att någon ska agera, hjälpa mig. Jag skriver bara för att uttrycka känslor, saker som jag aldrig yttrat tilll någon, saker jag burit på alldeles ensam i stora delar av mitt liv.

Ibland, när folk frågar hur länge jag har mått så här, vet jag inte vad jag ska svara.
Det är svårt att peka ut en dag och säga: där började det.
Det fanns ingen sådan dag.
Ingen morgon då jag vaknade och plötsligt hade ångest. Ingen kväll då allt förändrades. Det kom långsamt, nästan omärkbart, och kanske hade det funnits där långt innan jag själv förstod vad det var.
Jag har inte alltid varit deprimerad. Jag har varit glad. Jag har skrattat, lekt och haft dagar då livet bara varit livet.
Men redan som liten fanns det någonting inom mig som inte riktigt ville vara där.
Jag tyckte att mitt eget namn var fult. Så fult att jag vägrade bli kallad vid det. I min dagbok skrev jag ett annat namn än mitt eget, jag låtsades vara någon annan. Allt för att tycka om den jag var.
Jag minns hur jag kunde stå framför spegeln och titta på mig själv länge. Inte för att jag tyckte om det jag såg, utan för att jag letade efter fel.
Och jag hittade dem.
Överallt.
Jag visste inte då att det fanns ett ord för det jag kände. Jag visste bara att någonting med mig själv kändes fel.
Jag var väldigt blyg och hade social ångest. Med människor jag inte kände mig trygg med låste det sig. Jag kunde bokstavligen inte prata. Det spelade ingen roll hur mycket jag ville eller hur många gånger jag tänkte att jag bara skulle säga något – orden kom inte. Istället kom paniken. I skolan satt jag alltid med en klump i magen, rädd att nästa namn på glasspinnen skulle vara mitt och jag skulle behöva säga något inför alla i klassen. Det kom till den punkten där min lärare tog bort mitt namn, för att hjälpa mig att kunna slappna av och gå till lektionen utan en klump i magen.
Jag hittade ofta på att jag var sjuk för att slippa skolan. Jag kunde konstruera lögner och hitta på symtom, inte för att jag ville lura någon, utan för att det kändes lättare än att behöva gå dit.
Jag tror inte att någon som såg mig då hade tänkt att jag en dag skulle sitta och försöka skriva ner allt det här. Jag var bara ett barn som var rädd för saker jag själv inte kunde förklara. Jag var ledsen ibland, såklart. Det är alla. Men jag mådde inte dåligt. Inte på det sättet.

Det var först under 2022 som någonting började förändras på riktigt. Jag blev mer osäker på mig själv. Jag började se på min kropp på ett annat sätt, och under sommaren kom de första tecknen på anorexi. Jag började äta mindre eftersom jag kände mig tjock.
Bikinin som alla andra bara tog på sig blev någonting jag fick ångest av. Jag kunde inte gå runt i den utan att tänka på min kropp. På hur jag såg ut. På vad andra kanske såg.
Det började inte med att jag bestämde mig för att bli sjuk. Det började med att jag ville känna mig lite bättre i min egen kropp. Och sedan blev det något annat. Under hösten blev det värre.
Lunchen försvann först. Sedan frukosten. Middagen försvann när jag kunde få den att göra det. Om jag var tvungen att äta kunde några skedar gröt vara allt jag fick ner.
Jag började ljuga. Lögner, lögner, lögner, de var överallt.
Till mamma och pappa sa jag att jag hade ätit hos en kompis.
Till kompisen och hennes föräldrar sa jag att jag skulle äta hemma senare.
Jag hade inga särskilda restriktioner. Jag åt kakor, godis och allt sådant. Jag var inte restriktiv på det sättet.
Jag åt bara inte.
Och ju längre tiden gick, desto svårare blev det att låtsas som att ingenting hade förändrats.

Under vintern 2023 började människorna runt omkring mig lägga märke till hur lite jag åt. Jag märkte det själv också. Jag frös hela tiden. Jag var trött på ett sätt som sömn inte kunde lösa. Jag kunde inte koncentrera mig. Kroppen kändes svag och tung på samma gång. Den orkade knappt hålla mig uppe. En promenad på två kilometer var mer än jag klarade av.
I mars fick jag kontakt med skolsköterskan, skolkuratorn och skolläkaren. Jag hade egentligen inte berättat särskilt mycket.
Ändå förstod de.
Jag fick en remiss till BUP.
Efter det första mötet stod det klart att jag inte kunde fortsätta gå i skolan. Jag blev inskriven på BUP, fick äta enligt ett matschema och började på dagvård.
Allt var ett helvete. Jag hade gått från att försöka gömma maten till att andra människor övervakade att jag åt den.

Under hösten 2023 förändrades någonting igen. Jag började skära mig själv. Innan dess hade jag nypt mig själv, men någonstans där bestämde jag mig för att börja skära mig. Jag åt normalt. På utsidan såg det kanske ut som att jag blivit bättre. Och plötsligt trodde alla att allt var bra med mig. Men helvetet inom mig fanns kvar. Jag hade bara blivit bättre på att gömma det. Jag kunde inte längre hoppa över maten utan att mamma skulle upptäcka det, så jag hittade ett annat sätt. Jag skapade restriktioner. En lista över saker jag inte fick äta eller dricka. Sjukdomen bytte bara form.

2024 var ett av de värsta åren i mitt liv. Jag var grovt deprimerad och ville inte leva längre. Jag började ta antidepressiva och ångestdämpande samt melatonin. Under sommaren lättade det lite. Inte mycket. Men tillräckligt för att jag skulle börja hoppas. Jag trodde att det kanske höll på att bli bättre. Sedan kom hösten. Och med den kom tankarna tillbaka. När jag inte längre var upptagen med någonting fanns de där. Som om de bara väntade på att jag skulle bli ensam med mig själv.
Mitt mående blev sämre igen. Inom loppet av två månader begick jag två självmordsförsök. Ett av dem slutade på psykakuten. Jag minns det fortfarande i fragment. Tågets tuta.
Vindpusten när tåget susade förbi bara några centimeter från min skakande kropp. Hur jag slog huvudet i en stolpen och om igen. Förrådet innanför tvättstugan. Whiskeyn. Alvedonen. Och sedan akuten. På vägen dit var jag rädd. Rädd för att dö.
Det är en motsägelse jag fortfarande inte riktigt kan förklara.
Jag ville inte leva.
Men när det plötsligt fanns en möjlighet att jag faktiskt skulle dö ville jag leva.
Jag ville inte dö.
Jag ville bara slippa vara jag.
Jag ville bli hittad medvetslös, hämtad med ambulans och få den hjälp jag så desperat försökte be om. Jag ville bli tagen på allvar. Jag ville att någon skulle förstå att det här inte var ett rop för uppmärksamhet.
Det var ett rop på hjälp.
Ett rop som jag upplevde att ingen hörde.
Jag klarade mig.
Jag överlevde.
Och i mitt huvud blev även det ett misslyckande.
Inte ens det här klarade jag av.
Inte ens att avsluta allt.
Tänk om alla andra också tänker så?
Hon är så misslyckad att hon inte ens får till ett självmordsförsök.
Om hon verkligen ville hade det lyckats.
Men jag ville inte lyckas.
Jag ville bli tagen på allvar.
Jag ville få hjälp.

Sedan gick allt tillbaka till det ”normala”.
Åtminstone på utsidan.
Folk verkade tro att jag mådde bra.
Från hösten 2025 har jag inga tydliga minnen. Det mesta är suddigt, som om tiden bara passerade utan att jag riktigt var där.
Runt december klippte jag kontakten med mina bästa vänner, människor som faktiskt var bra för mig.
Jag trodde att allt skulle bli bättre. Roligare. Om jag bara började umgås med mer ”coola” människor kanske jag också skulle bli någon annan. Jag började använda snus och vape och dricka alkohol – saker jag hade lovat mig själv att aldrig testa. Jag slutade bry mig. Skolan, som tidigare hade varit något av det viktigaste i mitt liv, spelade plötsligt ingen roll. Betygen, som tidigare hade fått mig att känna att jag hade ett värde, betydde ingenting längre.
Jag skolkade. Jag sov hela dagarna. På vissa lektioner somnade jag. Andra lektioner spenderade jag på toaletten, i mitt eget kräks. Jag brydde mig inte längre vad som hände med mig, brydde mig inte om något alls.
Tomhet.
Det är nog det ord som bäst beskriver mitt inre och mitt mående.
På ett sätt vill jag bli frisk. Vara glad. Leva mitt liv. Kunna äta vad jag vill. Men det går inte. Bara tanken på det ger mig ångest. Att sluta självskada betyder att aldrig någonsin göra det igen. Hur ska jag kunna låta bli när det är det första jag tänker på så fort minsta lilla går fel?
Hur ska jag stå ut när mina ärr bleknar bort? När inga bevis på hur dåligt jag har mått finns kvar?
Mina ärr känns dessutom inte tillräckligt djupa för att vara ”tillräckliga”.
Ibland önskar jag att alla bara kunde förstå hur dåligt jag mår. Hjälpa mig. Fatta att det sitter i huvudet och inte bara i min kropp eller mina matvanor. Jag önskar att någon kunde hjälpa mig utan att det fanns en skala på hur dåligt jag mår.
Att jag inte behöver bevisa mitt mående.
Att jag inte behöver bli jämförd.
Att jag inte behöver få en atypisk anorexidiagnos för att jag inte är ”tillräckligt sjuk” för anorexi.
Jag vill inte behöva bli sjukare för att få vara sjuk.
Jag vill inte behöva nå botten för att någon ska förstå att jag redan håller på att drunkna.
Att svälta mig själv handlar inte längre bara om min kropp.
Jag är beroende av känslan som det ger.
Kontrollen.
Tryggheten.
För på något sätt är det tryggt.
Jag har varit där förut.
Jag vet hur det känns.
Och dessutom finns tanken där att jag inte är tillräckligt sjuk än. Att om jag ska bli frisk måste jag först nå botten. Bli inlagd med sond. Vara så smal att benen syns genom huden. Få djupa skärsår. Vara så deprimerad att jag inte rör mig ur sängen på minst en vecka.
Först då kan jag överväga att bli frisk.
Det är som om gränsen hela tiden flyttas.
Lite till.
Lite sjukare.
Lite närmare botten.
Problemet är bara att jag inte vet hur man skär så pass djupt. Det går inte.
Och maten har blivit lika komplicerad.
Så fort jag försöker att inte äta slutar det med att pappa skriker på mig. Han våldar in mat i min mun. Han blir en annan person.
Det är som att han inte lägger märke till att jag gråter och skriker. Som att han inte hör mig. Som att han inte ser mig. Jag minns hur jag nästan kvävs av juicen han häller i mig. Jag vet inte hur jag ska förstå det. Jag vet bara hur det känns. Jag vet inte hur man tar sig ur något som förstör mig men samtidigt känns som det enda sättet jag kan stå ut med att vara jag.
Och kanske är det det som är det värsta. Att det som förstör mig också har blivit det jag håller fast i.
Jag vill bli frisk.
Men jag är rädd för att bli frisk.
Jag vill leva.
Men en del av mig vill fortfarande försvinna.
Jag vill vara optimistisk, ha en fin pååverkan på andra människor.
Men ändå är jag en pessimist som bara klagar och sprider mörker runt om mig, inte konstigt att så många hatar mig. Jag hatar mig själv också, hur kan jag bli ledsen för att någon annan hatar mig, att någon annan kallar mig ful och dålig när det är det enda jag säger till mig själv. Hur kan jag bli sårad för att någon annan tycker precis samma om mig som jag själv gör, jag är patetisk.
Och någonstans däremellan försöker jag bara existera.
Till och med den här texten ger mig prestationsångest.
Ingen ska läsa den, men ändå måste den vara perfekt.
Jag läser om meningarna. Ändrar orden. Funderar på om jag beskrivit allting tillräckligt bra. Om jag lyckats förklara hur ont det gör.
Som om även min smärta måste prestera.
Som om även mitt mående måste vara tillräckligt välformulerat för att få räknas.
Men kanske är det just det som gör den här texten sann.
Jag försöker skriva om hur dåligt jag mår och samtidigt sitter jag och oroar mig för om jag skriver tillräckligt bra.
Jag vill inte att den här texten ska vara perfekt.
Jag vill att den ska vara sann. Men ändå så nära perfekt att min smärta känns genom orden jag skriver.
Ska jag behöva leva såhär för alltid, kommer jag aldrig ha ett liv som jag värdesätter, ett liv jag vill leva?
För nu, 4 år efter dendär sommaren, sommaren 2022 när allt gick utför, sitter jag här på mitt rum. Tom, bakfull och med en vänsterarm som svider och blod som klibbat fast i min tröja. 4 år, och saker har bara blivit värre, om ytterligare 4 år, hur är det då? För att det blir värre, det klarar jag inte. Betyder det att jag kommer vara död innan jag ens fyller 20?
Musik spelas i mina airpods, inte musik som är glad, musik som kanske får mig att må sämre. Men likt ätstörningen är det en trygghet, det känns som om låtarna förstår mig. Sveper in mig i en filt och skyddar mig från alla människor, människor jag älskar men inte orkar träffa.
Jag önskar att jag kunde visa någon den här texten. Men jag kan inte. Inte för att jag inte vill att någon ska förstå. Kanske är det precis det jag vill mest av allt.
Jag är bara rädd för vad som händer om någon faktiskt läser den.
Tänk om de tycker att den är konstig? Att jag överdriver? Att jag bara vill ha uppmärksamhet?
Pick me.
Uppmärksamhetskåt.
Ord som fastnar långt hårdare än man tror.
Och kanske är jag ännu mer rädd för att någon ska läsa allt det här och ändå tänka att jag inte mår tillräckligt dåligt.
För det är så det fungerar i mitt huvud.
Det finns alltid någon som har det värre.
Någon som är smalare.
Någon med djupare ärr.
Någon som har varit inlagd längre.
Någon som inte längre klarar av att gå upp ur sängen.
Och någonstans har jag fått för mig att jag måste komma dit innan jag får säga att jag inte orkar mer.
Som om lidande hade en gräns.
Som om man måste nå botten innan man har rätt att säga att man drunknar.
Jag vet inte hur min historia slutar.
Jag vet bara att jag inte vill att den ska sluta här, innan min historia slutar, måste jag bli tillräcklig.

Skriven av: okänd