Minnen av en glänta

Längst in i den djupaste skogen i en fridfull glänta ligger en urgammal gård. Ingen människa vet längre var den ligger eller vem som en gång brutit mark här.

Åkrarna och ängarna har sedan länge vuxit igen, stenmuren som en gång skyddat mot den vilda skogen är nu blott en mossbevuxen upphöjning i marken och stigen som slingrande ledde människorna hem till trygghet finns inte kvar.

Husets grå timmerväggar bär inte längre något eko efter forna tiders tal och sång; golvbrädornas fantastiska sagor om barns glada lek på lätta fötter och spinnrockars rytmiska gungande har fallit i glömska i takt med att de spruckit och bågnat.

Ladugården, som en gång skyddat djuren från vinterns hårda vindar medan de belåtet mumsat på hö och asplöv, som sett kalvar och lamm födas vår efter vår, är nu endast en gräsbevuxen kulle ur vilken enstaka stockar sticker fram som vittnesbörd av människors hårda slit.

Men en finns som inte glömt. En finns som kan vittna om alla de som levt och verkat. Hur ljuvt i lycka och hur svårt och tungt i sorg. Han minns fester och bröllop; han minns födslar och död och han glömmer aldrig. Han kan kornas namn och fårens olika röster och han minns varje gårdvar som begravts vid skogskanten.

Han minns hur han vakat vid sängkanten långa nätter hos det lilla barnet vars andetag blev långsammare för att slutligen stanna helt. Hur han bett tuppen att låta de sörjande föräldrarna sova.

Han minns hur de slitit i skog och mark under långa sommardagar som aldrig tycktes ta slut, och hur de kurat framför spisen under mörka vinterkvällar då snön legat djup och kölden fått skogen att knaka.

Han kan fortfarande höra skriken från nyfödda barn och känna glädjen de förde med sig. Han har sett dem springa på bara fötter över golvtiljorna och leka med barkbåtar i bäcken om våren.

Han minns vinternatten när mor och barn förgäves väntade på far som aldrig kom hem från skogen. Han minns flickan som blev kvar i bäcken.

Men stunder av sorg vägs mot stunder av lycka och nog har här skrattats. Nog har här dansats till fiolmusik och nog har här oftast funnits mat på bordet och kärlek i överflöd.

När gården legat öde har han alltid förtröstat, nog kommer det nya så småningom. Och nog kom de. Bärande på bördor och dragande på kärror. Nog plöjde de åter tegen och slipade sina liar för slåtter. Åter slogs såpa på lena golv och åter fylldes fähus och lada.

Unga par blev till släkter som brukat gård och mark. Välgång och motgång avlöste varandra, unga män drog i krig, gamla män kom tillbaka.

Han minns som igår hur den sista bars ut, lagd i en kista av trä. Sedan dess har ett sekel passerat.

En liten grå figur som bott här ända sedan marken bröts och gården byggdes. I århundraden har han vakat över människa och djur och aldrig försummat sina plikter.

Nu går han sin runda igen som så många gånger förr; stänger fönstrens luckor; reglar husets dörr.
Stannar till där grinden en gång satt på sina poster.

Han går till källan och rensar bort nyfallna löv från vattnets yta. Blick möter blick i källans spegel och han betraktar förundrat en ensam tår innan den släpper taget och grumlar bilden med sina ringar.

Hit skall ingen mer komma och hans uppgift är nu slutförd. De kringliggande trädens stammar bugar sig i vördnad och han nickar tacksamt tillbaka när han nu återlämnar det som en gång lånats.

Långsamt lägger han sig ner på marken och låter vinterns första snö färga hans gråa kappa vit.

Tomtens saga är nu all och minnet från forna tider genom århundradens gång suddas ut likt dimman som skingras för vinden. Snart täcker vinterns vita täcke den lilla gläntan längst in i djupaste skogen.

Men när vårsolen åter värmer marken och snön blir till rännilar som sällar sig till bäckens porlande dans spirar ett nytt litet träd i mitten av gläntan. Det sträcker sig uppåt med trevande grenar uppmuntrat av friska vindar och solens strålar och växer sig högt, högre än andra och dess grenar skall i tusende år ge skydd åt den plats där han som ingen någonsin sett slutligen lagt sig att vila.

Nils Wessling

Jag är en helt vanlig människa som älskar text. Både att läsa och skriva.
Nils Wessling är medlem sedan 2020 Nils Wessling har 1 publicerade verk