Publicerat 21.02.2015
Kategori: Sorgliga dikter

Misstro

Människor gör misstag o går felsteg, du lutade för mkt till vänster o du bara gled. Men en sak jag inte kan förstå är varför ska smällen även behöva träffa mig när jag försöker sträcka mig o stå på min tå. Det går till en gräns, till slut höjs det en frekvens. Konversationer blir till skrik, detta är inte vår familjs pik. Men hur ska jag kunna sitta tyst o lydigt, när hela min värld blir blyigt ? Det är ditt liv o dina val, inte mitt o mina, därför ska inte jag sota dina misstag, jag har redan tagit för många slag. Jag är instängd o nedtryckt, får inte luft, kvävs. Folk tar det inte på allvar, de ser inte problemet som jag ser det. Det kallas egocentrisk. Det övergår sedan till ilska, ilska som blir till en piska. En piska som tålmodigt delar ut sina sprätt och känner sig därefter komplett. Jag saknar logiken, men skratten k
ommer ändå från publiken. Mina lungor trycker o min hals rasslar, känns som mina luftvägar trasslar. Om du inte kan ta o förstå så lär dig iaf o lyssna, respekt är det vårt samhälle saknar, det är på väg att braka. Om inte du, min egna pappa kan respektera din egna dotter, så är världen mer än bara upp o ned. Addera några grader till, sedan har du din rätt komplett.
Dina öron stänger ute allt jag vill förmedla, det kommer aldrig bli en ny era. Du gör allt du kan o sedan ett ljusår till, men den lättaste av dem alla klarar du inte av, jag går mitt av. Inga pengar krävs, ingen ansträngning, bara några enkla steg som visar att du inte är feg. Du gör samma misstag varje dag, ska de inte bli en förbättring snart ? Spänningen klöser på mig, o jag får ingen vila, när ska vi alla sluta glida ? Samma procedur varje gång de kommer på tal, slutar med en massa gal. Vi går åt var sitt håll, dörrarna smälls och gnistorna tänds. Nu har vi hamnat där igen o skulden ligger än en gång på min planhalva, den atmosfären slänger vrede på mig.
Som jag snällt plockar upp, bär runt men inte ståtligt som en tupp.