Kategori: Dikter
Mono no Avare
Jag såg en gammal kvinna,
eller var det ett barn?
Till hälften begravd i snön.
Hennes ställning var den av ödmjukhet,
händerna knäppta i bön.
Hon var klädd i svart vill jag minnas,
och hennes hår var vitt som körsbärsträdest blomma,
mycket vitare än den snö som var hennes filt.
Hennes lemmar var späda som fågelns ben,
och hennes min var beslutsam och stark.
Jag fylldes med ömhet inför denna lilla varelse.
Min själ fylldes av smärta och mitt hjärta fröjdades.
Jag ville ge henne värme,
jag ville ge henne ro,
jag ville ge henne frid i sin själ.
Men allt detta det ägde hon redan,
Hon var lycklig där hon satt.
Då ville jag ge henne det enda jag har,
det sista var människa får.
Belöningen för ödmjukt slit,
Straffet för ondskans gärningar.
Jag skulle skänka henne en drömlös sömn i en isig grav.
Ty Döden, är jag.
Skriven av: Åsa Nilsson
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Anna Maria Simeonidis
Kvinna i 40 års åldern med två stora barn och en sambo. Har precis upptäck vilken terapi det är att skriva. Skriver om det som behöver komma ut. Och sånt som intresserar mig och är aktuellt just…
På andra plats denna veckan: M.J. Jaatinen