Kategori: Dikter
Något som viskar...
Var finns tryggheten, vart hitter du tillflyktsorten
som färgar trappan till livet svart och grå.
Kanske är de den bränannde känslan som biter i dina sår...
När solen har gått ner är aldrig något som de va,
för när den stiger och jagar skuggorna till sin
tillfäliga glömska, är inget som de ska.
att inte gömma sig, att acceptera betyder så mycket
mer än allt. De är timmarna mellan verkligheten
och himmlen där änglar låter dig hålla deras hand,
som andas åt dig när allt annat är kallt och lika meningslöst
som jord och sand. Slukad av eld som inte känns,
sparkad i själen av någon du hatar som gör att allting bränns...
När ingenting finns, allt är borta, går inge mera,
de som förut var, är ingenting du minns.
Det spelar ingen roll längre, tomma ord dör snabbt,
rinner ner för kinder där ögonen bara är ett mellanrum
för illusioner och förvirrning.
Men fortfarande är det kylan som bränner värst...
Att dö varje sekunder, hålla sig ovanför ytan
och misslyckas är de som känns mest...
Skriven av: Ilimenta
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Mimsan1
Jag har skrivit i ungefär fyra års tid och har även gått några kurser inom skrivandets konst. Jag älskar att utvecklas och lära mig nya saker. Jag målar och läser även mycket olika typer av…
På andra plats denna veckan: Rebecca Wargenklo