När du läser detta är jag död.

Vad är jag nu.


När du läser det här
beska och förtvinade har mina fingrar gulnat
förvridna och gamla i nikotingula kramper
ord och armar föll de
handlösa mot marken.

Spröda artärer gav order om reträtt
mot blekgrå sky
sågs veners vita flagg
Och stupade nerver i avbrända drivor
låg
där daggsvart natt tog slut
Då var det klart.
Det var dött och i sank
Det var andras våndor

Men det var min stank.

När du läser det här
är min lunga tung och tom
kamrar ekar ensamt
och det är tyst
i lungsotskorridårer.
Ett stilla lugn.
En vacker lögn.
Alla vet och allt är borta.
Allt i evig sömn.
Det är slut och förbi lämnat och avslarvat.
Leder böjdes bak och fram men
hem var nån annanstans

Men så var det bara.

Alla tankar jag har tänk
glömda
allt jag nån gång varit
förlåtet
Av de flesta. Också dömd.
varje handling är raderad ersatt rakt
av tomt och annat tidsfördriv.
Stenarna är resta och gravarna
grävda. Vi var alla bara sämre saker
i väntan.
När du läser det här har alla glömt mig
när du vrider det här
har altet glömt de jag träffat
och sakerna de tänkte när jag fanns
Allt är förlorat
i stormens döda öga

I tystnad brann bleka fotografier och i längtan
såg ingen på.

Och när du läser det här
har flodvågen passerat.
Sanden har blandats och fiskarna lämnat.
I vattenbrynet finns sprattlande andetag
Men ingenting annat.
Tidvattnet tog det sista hoppet
innan våren gav sig ut

Hundra skepp
har lämnat hamn
och hundra skepp har funnit strid.
När du läser det här har man intagit Kartago.
gatorna skriker tomma.
drömmarna har flytt

Tiden själv tog slut.

Husen där är jämnade med marken.
I Kartago har grödorna dödats döda.
Åren har tagits tillbaka.
När du läser det här har man har eldat i Kartago.
svedda åkrar vittnar
om historien som skrev sig i kalkat blod.

Man rev upp fåror.
Djupa hål i våldtagen jord.

Såren av inget fyllde man med salt.
Vitt och kraftigt salt.
Och där man sått salt
där kan inget aldrig växa.

Det vet sig.

Så när du läser det här är jag död.

Skriven av: Erik Salhammar