Publicerat 22.09.2025
Kategori: Dikter om livet

När jag inte räcker till.

De säger att det är rättvist,
att alla får samma chans.
Men deras chans är byggd för någon annan än mig.
Deras ramar är strama,
trånga korridorer av regler och siffror,
som skaver mot min hud tills jag blöder.

Jag kämpar.
Jag lägger timmar, hjärta, allt jag har,
men när allt kokas ner till ett resultat,
står jag där igen –
exkluderad, ifrågasatt, förminskad.
Som om min vilja, min styrka
inte räknas eftersom den inte går att mäta.

Det gör ont.
Det gör ont att alltid vara den som inte passar in,
att gång på gång höra
att jag inte är tillräcklig.
Jag frågar mig själv varför.
Är jag för obegåvad?
För ologisk?
För annorlunda?
Jag vet inte.
Men något är det,
någonting som får mig att falla
utanför deras ram.

Och ändå…
mitt hjärta brinner fortfarande.
Min största dröm lyser klart:
att bli polis,
att få göra skillnad,
att stötta när andras världar fallerar,
att ge det jag själv saknat.

Deras siffror kan kalla mig otillräcklig.
Deras tester kan viska nej.
Men de kan inte mäta det som växer i mig.
De kan inte se envisheten,
kraften som gång på gång reser mig upp,
hur många gånger jag än snubblar.

Jag vet att deras ramar är för små för mig,
men jag vägrar låta dem bestämma
vad jag kan bli.
Jag är inte mina misslyckanden.
Jag är inte deras bedömningar.
Jag är min kamp,
min dröm,
mitt hjärta som slår hårdare varje gång
de försöker stänga mig ute.

Så jag fortsätter.
Jag fortsätter tro på min potential,
även när de säger att den inte finns.
För jag vet att den gör det.
Jag känner den i varje steg,
i varje spricka jag redan skapat
i deras väggar av stål.

Och en dag
ska de förstå.
Att jag aldrig var för lite.
Att jag alltid var mer än de någonsin kunde räkna och mäta.