Kategori: Dikter om kärlek
När nattens sista stjärna slocknat
När nattens sista stjärna slocknat
vandrar jag hemåt i vattenbrynet
månen lyser upp de nedsläckta husen
och mina fötter känns lätta som fjädrar
Dom lyfter mig varsamt steg för steg
och vattnet är ljummet och vackert blått
vinden är ljum och svalkar skönt min bara rygg
och jag blickar upp mot den mörka himlen
Jag går upp på gräskullen i det vackra landskapet
och gräset kittlar skönt mellan mina tår
så jag kan inte låta bli att skratta
och all sorg och ledsamhet är som bortblåst
Backen ner till hotellet är brant och mörk
men plötsligt ser jag ett ljus i det öppna fönstret
en melodislinga jag känner väl igen från förr
letar sig ut i den varma sommar natten
Jag stannar och lyssnar och undrar vem som spelar
en röst stiger mot skyn som är svart och utan stjärnor
och solen har för längesen gått ner i horisonten
Månen orkar inte ensam lysa upp den svarta himlen
och det är lugnt och stilla i den ljumma sommarnatten
då plötsligt tänds en stjärna på den mörka himlen
och jag hör din vackra röst så stark och klar
Ett fönster stängs och sången tystnar
och himlens sista stjärnan släcks igen
Gunilla Eborn är medlem sedan 2015 Gunilla Eborn har 165 publicerade verk
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Anna Maria Simeonidis
Kvinna i 40 års åldern med två stora barn och en sambo. Har precis upptäck vilken terapi det är att skriva. Skriver om det som behöver komma ut. Och sånt som intresserar mig och är aktuellt just…
På andra plats denna veckan: M.J. Jaatinen